Vardagsdrama

Dottern framför datorn. Jag i mitt döskalleförkläde, pysslandes i köket. Dags för cigg. Går förbi dottern och slänger en blick mot datorskärmen. Håller på att svälja ciggen i ren förskräckelse.

SMS #1 åt Gubben:
...öppen skjorta och snäva jeans... Att läsa E:s chatmeddelanden när man går förbi kan ge en hjärtattack!! :-)

”Mamma, mamma! Kom fort!”
Torkar händerna och går till datorn i vardagsrummet. ”Vad är det?” ”Titta” säger hon och pekar mot en liten chatruta på datorns nedre kant.

J: Har jag chans på dig?
E: JO!
J: Bra <3

SMS #2 åt Gubben:
Åhå! Han fråga just chans, så nu har hon pojkvän åxå. Hmm... Kan man få dubbel hjärtattack?

Nerlugnad återvänder jag till köket. Det är ju fruktansvärt gulligt egentligen. Jag hade ju själv min första pojkvän i samma ålder och vad gjorde vi!? Höll händer, spelade fotboll. Oskyldigt, hur oskyldigt som helst. Inget att hetsa upp sig över. Kallsvetten byts ut mot varmt lugn.

”Mamma!”
”Mmm..”
”MAMMA!”
”Ja, vad är det!?”
”Säg en glad låt”
”Walking on sunshine tycker jag är glad. W-A-L-K-ing, stavas det”

Efter en stund av koncentrerad tystnad börjar Katrina & the waves skråla. Ljudnivån stiger och stiger och till sist hör jag hur dunket av trummorna ackompanjeras av vad som endast kan vara dansande fötter. Tar en snabbtitt. Javisst, hon dansar. Som en galning dessutom.

SMS #3 åt Gubben:
Jag har en tolvåring som dansar som galen till I’m walking on sunshine i mitt vardagsrum. Antar att det var rätt kille som frågade. J heter han. :-)

Småler fortfarande för mig själv när hon kommer in till köket. Katrina är på repeat i bakgrunden. Dottern storler med glittrande ögon där hon lutar sig mot köksbänken. Jag ser på hur hon skruvar på sig att hon har nåt att säga så jag är tyst och väntar. Låtsas ovetandes.
”Jag trodde nog att han gillade mig. Jag visste det nästan. För varje gång vi leker med andra så är han alldeles annorlunda, som om han inte ens ville leka med mig. Han är hur snäll som helst när vi är själva.”
”Ja, så kan det bli ibland, om man är rädd att nån ska lista ut att man är kär och börja retas. Det var nog bara därför tror jag. Men nu är han din pojkvän då. Härligt va? Att veta att den du gillar också gillar dig?" Hon nickar leende och studsar nervöst upp och ner över köksgolvet. Jag kan med förvånadsvärd klarhet fortfarande minnas hur det känns att vara nykär; magpirret, kroppen spänd av nervös energi, huvudet fullt av vackra, positiva osammanhängande tankar. Pirrar det i magen? frågar jag och kan inte motstå hennes uppenbara lycka länge utan ger henne en lång, stor kram.
”Jo” svarar hon och skruvar på sig ännu mer. Om det vore fysiskt möjligt att spricka av glädjeenergi är det hon, min lilla kära dotter som just fått sitt livs första pojkvän, som skulle göra det.

Vi föräldrar är otroligt priviligerade. Vi har platser på första parkett till ett av världens största draman; våra barns liv.