I'd most definitely leave that one out.
*Woof, Woof*
Maximum kick, no sugar!
Träskor! Ah, vilka minnen. Ett av mina första är en av dessa i skallen och lite medvetslöshet. Stockholms förorten hade hälsat dalatösen välkommen.
Ballerinaskor. Jättesöta. På en tonåring. Gjorde misstaget att köpa ett par i helgen, hittade juh ett par i storlek 42 som jag kunde packa mina fötter i. Inte så gulligt, nej. Inte alls.
Skulle fötterna inte svettas så syndaflodsaktigt i dessa skulle de annars vara mina favoriter. Kan någon säga fotsvett? Vi kallade dem globetrotters i min barndom, men vad de kallas på riktigt vet jag inte.
'Kinadojjer', eller Kung Fu slip-ons som jag lärde mig att de hette på nätet. Vem har inte haft ett par sådana? Och varför hade vi ett par sådana? Vad tänkte vi på? Tänkte vi överhuvudtaget alls?
Boots. Yeehaaw... Representerade länge landsbygsbor eller rockabillys för oss stadsbor. När jag flyttade till landet gav jag efter och skaffade ett par. I mocka. Nånsin försökt få bort koskit från Mocka? Näe, inte jag heller. Ingen succé och får ingen repris. Har fortfarande wanna-be a cowboy intryck hos mig.
Shitkickers. Need I say more?



Att sätta på TV:n är som att justera livet till passiv-mode. Tryck in knappen och all hjärnaktivitet avtar. Med en suck sjunker man in i soffan och blir en del av inredning, katatonisk förutom under reklamerna när det ska rökas och kissas. Det finns inget så bombsäkert sätt att förstöra en hemmafest på som att knäppa på TV:n. Oavsett hur kort tid den är på, är stämningen alltid förstörd. Kolla vädret - partypooper. Kolla lotto – partypooper. Skadan är skedd med de första flimrande bilderna, och apatin infinner sig som amen i kyrkan. Hjärnbalken liksom töms, och korrelationen till programmens sakinnehåll kan ingen förneka, hur svängd i käften man än är.
Det sagt kan de flesta räkna ut att TV:n inte står på särskilt ofta hemma hos mig. Ja, inte sen jag har kommit hem i alla fall. Min dotter ser förståss på allt hon hinner med och får lov till, som vilken annan 11-åring som helst. Men efter middagen kommer läxläsning, och då tystas dumburken ner. Och mer som en regel än ett undantag förblir den avknäppt under resten av kvällen. Vi gör annat, gärna tillsammans, istället som de überpräktiga helylle människorna vi är. *himlar med ögonen*
’So you think you can dance’ är det enda programmet jag försöker följa just nu. Mind you - försöker! Oftast sitter jag med näsan för djupt i en bok eller med armarna för djupt i tvätthögen för att registrera att det är dags. Men igår stod TV:n som vanligt på när jag kom hem från jobbet och helt oväntat såg jag faktiskt en del av ett program, som inte bara fångade utan dessutom klarade av att behålla min uppmärksamhet. Det var nåt inslag om en komisk/musikalisk duo kallad ’Flight of the Conchords’. I'm in love! Med vad? Klicka på bilden nedan.





Vincent van Gogh, en av favoriterna på grund av hans härliga färganvändning, förvånade mig idag.
