Sarkasm

Ända sedan jag såg ”Gone with the wind” som sjuåring har jag älskat sarkasm. ”Frankly my dear, I don’t give a damn” var de förlösande orden, och att de kom från en mörk gudom med förödande charm fick mitt lilla flickhjärta att fladdra nervöst för allra första gången.

Jag var cyniskt lagd redan då. Scarlet O’Hara var klart en jävla idiot. Jag kunde aldrig förstå lockelsen med Ahsley. Han var ingenting annat än en viljelös vekling. Ointressant som smaklös kokt torsk jämnfört med Rhetts pepparbiff. Rhett däremot, var allt en sjuåring med bultande hjärta och flämtande andetag kunde önska sig i en man. Mörk, spännande, äventyrlig och chokerande okonventionell. Oooiiii...

Här är han, Clark Gable i rollen som Rhett Butler.


Sarkasmens posterboy.