Mental diarré

Hälften av världens population vet vad jag snackar om när jag pratar om PMS, resten har ingen aning eller kanske vaga föreställningar om konsekvenserna och är troligen lyckligare så. Det är otroligt hur effektiv man blir just innan den värsta PMS:n sätter in. För min del visas inte effektiviteten endast som ett ovanligt energiöverskott, men även som ett mental boost, en mental diarré om du så vill. Dagens bidrag till meningslösa tankar:

Om mängden metangas från våra nötkreatur är ett allvarligt problem för miljön idag, hur illa var det då inte på dinosauriernas tid?

I think I'm on to something...

En förbipasserande tanke

NRA, eller the National Rifle Association of America som det kallas i "Amirika", säger sig jobba för rätten att bära vapen, en rätt som skyddas av andra tilläget i USA:S Bill of Rights. När William Conant Church och George Wood Wingate skapade NRA 1871 får vi hoppas att de inte hade dagens organisation i åtanke. NRA's ståndpunkt idag är att alla skall ha rätten att bära vapen på sig, oavsett mentalt tillstånd, om vapnet är gömt eller ens vilken sorts vapen det är. Rent kulturhistoriskt kan jag förstå att man vill försvara rätten att bära vapen. Men att en mentalt sjuk ex fånge, skall kunna gå in i en vapenaffär i Virginia och utan att visa identifikation på 15 minuter gå ut med dito antal vapen och ammunition är väl ändå att gå för långt? Jag är i allmänhet emot förbud av storebrors mentalitet och tycker som oftast att med vanligt sunt bondförnuft borde man klara sig utan vissa lagar. Däremot inser jag nödvändigheten av dessa och brukar som oftast kunna foga mig i leden, eftersom den bistra verklighet vi lever i visar att långtifrån alla i landet har alla kopparna kvar i skåpet, så att säga.

Enligt NRA är det så att "guns don’t kill people—people kill people". Enligt mig är det bara en load of BS och statistiken talar för sig själv. “People kill people with guns” liksom - om man ska ge sig in på småsynt paragrafrytteri. Sedan 1993 har brottsligheten visserligen minskat kraftigt i USA, och enligt Alfred Blumstein, en som har krimonoligi på klart, beror detta på en kombination av fyra saker; ökade insatser för att minska tillgången på vapen, kriget mot drogerna och då särskilt mot crack (Crackepidemin var som mest omfattande under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, när antalen våldsbrott bröt alla tidigare rekord ), den tredje orsaken var inkapaciteringseffekten (fler brottslingar satt i fängelse) , och avslutningsvis det ekonomiska uppsving som USA hade den perioden innan det brakade lös på nytt.

Utav alla de fyra orsakerna finner jag det första och det sista vettigaste, de områden inom vilka man kan hitta de största fördelarna med att ändra på systemen. Strängare krav på vapen, strängare straff på vapenrelaterade brott är förvisso inte hela lösningen, men det är trots allt en stor del av det, och kan inte viftas bort om man vill få ordning på helvetet. Den franske professorn i sociologi, Loic Wacquant skriver i sin bok "Fattigdomens fängelser" att han befarar utvecklingen i USA innebär att man alltmer försöker straffa bort fattigdom och misär, istället för att satsa på socialt välfungerande samhällen som genererar lägre antal brott och andra destruktiva beteenden. Tittar man på brottsstatistik och jämför Finland och USA är antalen begågna brott per 100000 innevånare skrattretande, och endast mindre crackbruk och inkapaciteringsefftekten räcker inte som argument för att förklara den skillnaden. Att hela skillnaden skulle bero på att det skulle vara svårare att få tag på vapen i Finland än i USA tror jag inte heller på, här visar incidenten i Jokela hur lätt det kan vara när man väl har bestämt sig för nåt. Det socialas betydelse är på display för var och en som vill ta en titt på dess betydelse, det enda man behöver göra är att ta en titt på våldsbrottens dramatiska ökning i New Orleans sedan Orkanen Katrina. När de sociala förhållandena har förfalligt tillräckligt kryper de mera ljusskygga elementen fram, och finns då vapen tillgängliga är resultatet ett faktum.

Nu vet jag inte längre vad jag ville komma fram till med det här inlägget. Det enda som sjåsar mig i huvudet är att Amerika är ett jävla skitland och att jag tackar min lyckliga stjärna som får betala hutlösa skatter i Finland istället. Amen!

Musiktips

"Jag vill bara leva ett enkelt och lugnt liv" säger mannen M och installerar en radio i köket. Radio Vega mumlar lugnt och skönt på under hela middagen. Trösterikt till och med, påminde om morfar på sin stol brevid radion under barndomens sommrar."Ssch... Nu kommer sjörapporten!" (Vad en bonde skulle med den till vete fåglarna) Nostalgiskt - ja, men en definitiv tant-varning! I vardagsrummet spelas detta:


Eric Bibb - Blues
Melody Gardot - Jazz
Tom Waits - Blues &Jazz, men med mer attityd

That's the beauty of Heaven... we can leave our brains behind.

Med jämna mellanrum hör man något som får en att hajja till och chockerat ta en titt på världen vi lever i. Blodet isar sig, kroppen låser sig i protest och man flämtar till av skräck. Hjärnan försöker febrilt förstå hur nån kan vara så urbota dum/hatfylld. Religion, sexualitet och ras är fortfarande heta ämnen. (Tänkte lägga till politisk övertygning, men eftersom den i så stort styrs av religion eller annan moralisk övertygning får det vara) Jag är en heterosexuell homo sapiens utan religiös övertygelse (Nej tack, det var inte en inbjudan till omvändning) och det finns säkert nån som retar upp sig nog på det för att önska mig käpprätt till helvetet. För min del spelar det ingen roll vilken av lägrena du hör till, så länge du kan tänka själv. Men det verkar som det där med att "tänka själv" är svårt...

Har du märkt det du också? Kolla då in vad några av våra medmänniskor tycker genom linken nedan. 100 listan är obetalbar. Försök sedan glömma att nån av de knäppgökarna direkt eller indirekt har kontakt med Atombombs-knappen... Sov sött!

http://www.fstdt.com/

Vaddå medelålders???

Söndag eftermiddag tittade Mannen M och jag på varandra och suckade "Nästa lördag igen då..." Ingen av oss var särskilt munter inför den tanken, våra urskuldande leenden nådde aldrig öronen.

OH! MY! GOD!

När blev jag medelålders??

När blev tanken inför en kväll ute på stan något att sucka åt? Obemärkt har det krypigt sig på en, den längre och längre återhämtningen efter en utekväll. Det började med att man böt ut de snygga skorna mot de bekväma - "Det är ändå så packat med folk att ingen märker nåt". Sedan började man skippa förfesterna för det blev så mycket sprit. Och för något år sen märkte jag att det inte spelade nån roll överhuvudtaget om alkohol var inblandat eller inte, dagen efter var fortfarande en pärs och känslan av att man hade slösat bort en helt perfekt dag på att va bakis kom för en.
För högljutt, för rökigt, för sent. Soffan, ett glas vin och en film drog mer än nånsin. Lugnt och tidigt i säng, för "Det är en dag imorgon också". Fy tusan för vänner som vill umgås liksom... Trösten ligger i att jag inte är ensam. Här är några smarta iakttagelser och kommentarer från nätet:

Man vet att man är medelålders när...

... Man börjar romantisera sin hembygd.

... Man inte omedelbart raderar mejlen med rubrik Viagra.

... Åka på semester och se vad som dyker upp allteftersom?

Nää, skönt att ha bokat hotell i förväg så man vet vad som gäller.

... Man matar hunden med av experter rekommenderad föda, i stället för gårdagens pizzarester.

... Man ser ett riktigt skitigt, öronbedövande, grimaserande, halvnaket hårdrockband som vill vara farligt, och lägger huvudet på sned och tycker de är gulliga. Oj vad de försöker, krakarna!
... Man tycker att hip-hopare med sina helhandsgester och ständiga kollande om snoppen ligger där de lade den senast, ser ut som tvååringar med dåligt utvecklad motorik.

... Man kommer på sig själv med att hålla tuttarna när man springer upp och ner för trapporna

... Man blir glad, i stället för förnärmad, när någon tutar eller visslar efter en.

... När man blir irriterad på folk som inte fattar Volvos storhet som bil.

... När att använda isdubbar är vanligt folkvett och stavgång är kul.

More poetry for the people!

Song of the Flower

I am a kind word uttered and repeated
By the voice of Nature;
I am a star fallen from the
Blue tent upon the green carpet.
I am the daughter of the elements
With whom Winter conceived;
To whom Spring gave birth; I was
Reared in the lap of Summer and I
Slept in the bed of Autumn.

- Khalil Gibran

Feathers

Guardian Angel Feather

A feather from an Angel,
Is one we rarely see.
But this one is quite different,
And as special as can be.

It's from your Guardian Angel
Who's been assigned to you.
She dropped this in her struggles
As she protected you.

Each time you almost stumble
Every time you nearly fall.
A feather might remind you:

You're not alone at all.

It's lööv bejbe!

Av nån anledning kan jag inte sluta ta bilder på saker som liknar hjärtan, även om liknelsen är lite långsökt och av nån anledning alltid består av stenar med den egenskapen . Freud skulle säkert ha nåt intressant att säga om den saken. Oh well...

Good Night

Do not go gentle into that good night

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on that sad height,
Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

Dylan Thomas

Fejt, fatin å ful

"Fejt, fatin å ful" är ett uttryck som blev väl använt i Bitchtriangeln för ett antal år sedan, och på något sätt känns det särdeles passande att alla andra får bekanta sig med det uttrycket idag. För "Fejt, fatin å ful" innehåller så mycket mer än det uppenbara gnället.

Egentligen har jag ingen orsak att vara en sån heinous bitch idag, mitt liv är i jämförelse med många andras välorganiserat och behagligt tomt på allvarliga problem. Jag har förutom ett svårhanterligt humör inga andra allvarliga mentala störningar (som jag vet om i alla fall). Jag är lycklig nog att ha ett stadigvarande arbete som jag vanligtvis trivs med. Min dotter är frisk och välartad. Min ekonomi är hanterbar. Jag har en underbar man i mitt liv, äkta kärlek och hela det köret, även om det är på distans. Vänner, familj och fritidsintressen. Ingen orsak att gnälla alltså. "Man kan definitivt ha det värre" är ett av mina favorit uttryck. Men så har det för tusan inte känts idag, och därför ska jag vräka ur mig min ångest här, istället för att pina alla mina bekanta via telefon med det faktum att idag känner jag mig särkilt misslyckad och vilsen. Inte ens en timmes sadomasokism i gymmet (jo, jag har till och med lite tid över för mig själv också, återigen inget att gnälla över) fick mig på bättre humör, vilket det vanligen brukar.

Så vad är problemet? Jag har redan haft min trettioårskris, har äntligen insett att mitt fett och resten av min kropp är bästa vänner och aldrig kommer att skiljas åt, jag har redan insett att alla försök att slippa cigaretterna kommer att resultera i vansinne och allmän hysteri från min sida, att jag aldrig kommer att bli en graciös, älvlik professionell dansare som jag drömde om i min rosa-glittriga barndom.

Jag kan inte ge nåt annat svar än att livet i sig självt, de små detaljerna, är problemet. Du kommer aldrig undan paragrafrytteriet och "the backstabbing" på jobbet (och jisses, det har varit mycket sånt på den sista tiden), du kommer aldrig undan det faktum att i slutet av månaden är kassan skral, att tvätthögen aldrig kommer att minska och helt upphöra, att blyga människor aldrig säger något medans de pratsamma aldrig förstår när de ska hålla käft, att man inte kan vilja dumma människor till smarthet lika lite som man kan vilja en lat till produktivitet, och listan fortsätter... Allt mycket välbekant och vanligtvis hanterbart, men inte idag. Idag, väldigt moget och rationellt, tänker jag vara allmänt störd, och stolt över det. Fejt, fatin å ful med andra ord.