Året som gick; 2009

Januari
Firar in nyåret hemma i goda vänners sällskap. Obama svor presidenteden, känner mig hoppfull. Katten Pepsi kommer hem skadad på buken, reparationerna blir dyra. Kusinens lille Kevin föds.

Februari
Mamma fyller 50 och mannen M 33. Tar med Elinor ner till Helsingfors för att fira honom. Hinner med Naturhistoriska museét och Högholmen innan det är dags att återvända till en ytterst tråkig vardag. Ingenting hände den här månaden, gör det någonsin det?

Mars
Börjar passansökan, knepigt att vara svensk i finland. Revisionsnämndens arbete börjar, inser varför jag inte gett mig in i politiken förr: Byråkratin. Årets första ”lämna-billamporna –på-och-tömma-batteriet” incident.

April
Pori Jazz biljetterna släpps och jag inser att jag återigen kommer missa det. Svindlar på lovekivi. Jag och dottern besöker svenska ambassaden i Hesingfors – ser ut som en knarkhora på passfotot. Tar kontakt med kommunens psykolog angående dysleximisstankar. Mannen M kommer hem med en cykel åt mig. Den blir faktiskt använd en hel del, perfekt för stresshantering.


Maj
Promenerar ”Normen marschen”. Årets första minihajk med vännen M. Tittar på hus, drömmen om nåt eget är fortfarande vid liv. Fångar årets första fisk. Kollar vem som är största apan i trä't. Ny kamera – Jippii!? Vet inte riktigt ännu, vet bara att jag går back 600 spänn. Lådbilsrally. Känner mig fet och börjar gymma. Vännen M och mamma blir medlurade. Börjar mailväxla med gamla klasskamaraten T från Stockholm. Dottern inleder sommaren i Paris.

Juni
Twilight a.k.a. Vampyrhysterin börjar. Myror flyttar tillfälligt in. Syrrans förlovning/födelsedag/inflyttningsfest. Tjejerna och jag beger oss till Fäbodaskogen för en latmaskversion av NiceRun. Firar midsommar med TC i Socklot och leker pirater dagen efter. Shoppingresa till Vasa med Syrran. Får ett värre hjärnsläpp under en session av bykesvikning och Bloggen föds. Lär mig äta nåt gult – herrgårdspickels, heter det.

Juli
Träffar ytterligare av Mannen M:s släkt. Cecilia föds. Vamphysteri #2 inleds: Blir förförd av TrueBlood på Tv och köper alla 9 böckerna. Hann på jazzkväll vid andra sjön. Paddlar i ett alltför litet dike, det är som att åka pulka genom ett sandtag.. Vågar pilla på den nya kameran och återupptar bekantskapen med Wuthering Heights – suckar smäktande... Ååå så romantiskt! Semestern börjar med Spanien -emigranternas JA:s besök. Festar med L från Uppsala och funderar på ytterligare ett barn.

Augusti.
Mannen M:s semester börjar . Lång hajk och därifrån till Larsmobornas villa för utvilning. Härligt!! Diverse fotoexkursioner som slutar med rävpiss och spöken. Djurbongar vid långsjön. Zaggie blir ett. Jobbet kallar och börjar med bästa måltiden hittils. Äten i Kokkola och drömd om ända sedan dess . Hittar lite skräp som ska bli ett nyckelskåp på Juthbackamarknaden. Villasvslutning i Socklot med TC och barnen.

September
Trueblood (Sookie Stackhouse) böckerna genomlästa två varv, får abstinens och ser istället alla tre tv-säsonger via nätet. Firar 2-årsdag med M – Älskar dig Raring! Dottern testas äntligen för dyslexi. Dobidodo:ar med nyupptäckta jazzfavortien Melody Gardot. Hon är årets fynd. Hela släktet ute på svindyr och överreklamerad, men trevlig pga sällskapet, jazz-kväll i Jakobstad.

Oktober
Korvgrillningshajk med Mosters favoritkille. Dylexi resultatet positivt, eller negativt beroende på hur man ser det. Hon är i alla fall dyslexiker, som jag anat, och varnat för i fem år. Obama får fredspriset – gapar med öppen mun. Inga fler tankar på barn. Cupid är aktiv i vänskapskretsen. Firar ålderdomen. Firar dottern. Låser ut oss med hjälp av en slickepinne och får hjälp in igen av Mr Walker.

November
Cecilia ska heta Cecilia och inte (Axl)Rose. Pustar ut med gubben i Helsingfors en helg, träffar mycket sympatiska kor. Stukar ledbandet i höger ankel med en gäspning, två gånger. Tar det som ett tecken på att ålderdomen verkligen har kommit ikapp mig. Får äntligen officiella papper på dotterns dyslexi och rusar till skolan – minimal reaktion. Bestämmer mig för att ha kontakt med både rektorn och specialpedagogen varje vecka bara på djävulskap. Fastnar för ny vampyrserie, Anita Blake, och börjar köpa in hela serien. Jobbar intensivt med dotterns dyslexi och har helt slutat gymma på grund av tidsbrist. Lär mig gilla rödbetor.

December
Börjar känna mig sliten. Årets sista hajk – till ”Kakkadunttin”. Fotas på jobbet men klipper håret och färgar det gråa först veckan efter. Perfect timing, as always. Får ett ryck och slänger, lämnar för återvinning, ger bort hälften av mina jordiska ägodelar – good riddance! Låter tårarna rinna skamfritt under skolans julevangelium i kyrkan. Vad ungar kan!! Under julen diskuteras pruttar och droger. Lär mig äta morotslåda och rödbetssallad. Går upp i vikt som en gris.

Syndernas näste #2

Läste idag att det är frågan om en morfar som har varit på sina barnbarn. Och att de som tystade ner allting är förövarens egna barn, och därmed offrens föräldrar...

Helvetet fylls på i jämn takt... Brinn era sjuka jävlar, brinn!

Syndernas näste

(Bilden tagen från Österbottens Tidning 29.12.2009. Fotograf är Jonas Brunnström)

I grannstaden, närmare än vad som känns bekvämt och tryggt, har ett sexuellt rovdjur verkat i 45 år. Bytesdjuren var småpojkar. Min sympati och välönskningar går ut till offren, idag vuxna män kanske med egna familjer.


Med tanke på hur ofta vi får höra om detta scenario i samband med organiserad religiös verksamhet är det kanske dags att börja öppna ögonen för vad den verksamheten verkligen går ut på – maktutövning. Religion har blivit en perversitet, en böld i vår medmänsklighet. Spiritualitet kan inte utövas från ett podie, och det är definitivt inget som barn behöver undervisning i. Barn har sin egen spiritualitet och behöver ingen extra guidning i det underbara med att vara född till människa, och spiritualitet föds under förtroliga samtal med ens närmaste förtrogna, inte under predikningar från främlingar där all möjlighet till att lufta sina åsikter, även avvikande sådana, hindras och ses ner på.

Människor som öppet kallar sig religiösa, som med stolthet och falsk ödmjukhet säger sig tillhöra en eller annan religiös tolkning ger mig rysningar av avsky. Men en människa som, när tillfrågad, kan säga att de funderar över livet och dess mening får all min respekt – var och ens spirituella utveckling är var och ens ensak. Det är min åsikt att varhelst man träffar en grupp människor med absolut samma trosvärld så står något verkligen inte rätt till. Precis om ingen människa till utseende är lik den andra, bör heller inte ett sinne vara det andra likt. Paralellerna med hjärntvätt är då för uppenbara för att ignoreras helt enkelt.

A clutterfree existence - Köket.

Köket visade sig vara lätt som en plätt att rensa (kanske har det med min aversion för hushållsarbeten att göra, who knows...) 5 stora svarta sopsäckar senare är det en fröjd att öppna köksskåpen, man ser allt man äger och det finns en egen plats för allt. Mycket enkelt.

Jag började med vad jag tror de flesta har alltför mycket av: plastbehållare. Alla runda fick åka iväg på grund av att de tar mer utrymme än de är värda. Utrymme är värdefullt, plastburkar inte. Sedan slängdes de utan lock, de som inte var genomskinliga, fula och slitna, och slutligen var bara prydliga, genomskinliga fyrkantiga burkar med sina egna lock kvar. Jag sparade endast 7 av dem, en för varje veckodag. Fler än så behövs verkligen inte! Den dagen jag kan fylla 7 burkar med mat bör jag inse A) att jag har slösat bort tid på att laga mat istället för att göra något roligt B) maten hinner bli gammal innan den blir uppäten – se punkt A igen.


Därifrån tog jag itu med matlagningskärl. Hur många kastruller är nödvändiga? En spis har ju de facto bara fyra plattor och skulle mot förmodan en femte behövas så, håll i dig nu, går det att DISKA en av dem! Porslin då? Där tvekade jag faktiskt för första och enda gången, och orsaken var ett handgjort kaffekopps set jag fått av mamma. Har aldrig blivit använt på grund av att den är så hiskeligt ful (lila med guldkant) Det högg till i samvetet när alla handmålade delar for i högen som skulle slängas, men lättnaden var destu större. Aldrig mer skulle jag behöva se det lila glimma till från övre högra hörnet igen, Jippii!! Vardagsporslin – finporslin var nästa sak på agendan. Allt vardagsporslin slängdes. Har man bättre att använda skall det användas. Är man rädd att förstöra finporslinet kanske man borde fråga sig vem man sparar det för? Är det bara främlingar och obekväma släktingar som är värda det kanske? Borde man inte istället slösa det på dem man älskar mest – sin egen familj? Maya Angelou sa det bäst:

” If you have only one smile in you, give it to the people you love. Don't be surly at home, then go out in the street and start grinning "Good morning" at total strangers.”

Och så forsatte det. Två vispar? Neheej, man kan alltid diska eller skölja av den emellan och dessutom finns det en elvisp som kan användas. Mis-matchande set socker och gräddskål? När sjutton skulle jag ha så fint besök att en gräddskål skulle behövas till kaffet? Jag som ju just hade slängt bort den sällan använda kaffebryggaren på grund av att den inte värmde vattnet tillräckligt, och jag inte ens är en kaffedrickare överhuvudtaget... Lättad och halvt extastiskt över vad som kändes som mitt nya kök berättade jag om mina eskapader till mamma, (lämnade av naturliga orsaker bort vissa delar) som jag ärvt mitt samla-drag av, och fick kommentaren ”Men sparade du ingenting tills Elinor flyttar hemifrån?”

Njae, hon är ju visserligen redan 11, definitivt redan på väg hemifrån, och porslin är ju sååå dyrt liksom. I rest my case...

To be continued...

Inget hopp kvar

Läser med uppgiven ledsamhet i Hufvudstadsbladet att Finland enligt internationell jämförelse ligger näst högst upp på listan över antalet självmord. 100 unga finländare tar varje år sig själv ur bilden och försöken uppskattas ligga på 10-15 gånger fler än de som lyckas med sina föresatser.

Det senaste offret är en 14-åring flicka som av någon anledning ansåg att en dyktur från sjunde våningens trappor var en lockande lösning, ett klart mer attraktivt alternativ än att forsätta med status quo - att ingen möjlig framtida förbättring var värd att genomleva nuet för. Jag fattar inte. En 14-åring? Aldrig älskat någon helt medveten, aldrig fått egna barn, aldrig sett världen, aldrig testat sina drömmar, aldrig utvecklat sin personlighet färdigt.

Ett liv knappt påbörjat och redan nu slut...

Anita Blake, my hero

Ända sedan gubben och jag råkade hyra "Twilight" en kväll har jag haft ett allvarligt fall av Vampyrhysteri. Vet inte varför... skäms lite... men kan inte sluta. Jag har alltid gillat science fiction och fantasy genren, men nu har min geek-het blommat ut i aldrig anande proportioner. Jag behöver min dos av det som en annan behöver luft. Cigaretter, Pepsi-Max och vampyrnoveller; mina dåliga vanor har blivit tre till antalet. Mycket moget av en kvinna på 32... Kan jag tillägga att mannen M är lagom road??

Just nu läser jag min tredje, eller är det fjärde? vampyrserie. Laurell K. Hamiltons Anita Blake serie är allt i bokväg som duger i min lilla värld just nu. Jag vet inte varför den här serien tilltalar mig, den är så fantastiskt överdriven. Sex, våld och en fantastisk torr/cynisk humor. Kanske är det för att det så sällan är kvinnliga bad-ass hjältar man läser om?

"The true way to a man's heart is six inches of metal between his ribs. Sometimes four inches will do the job, but to be really sure, I like to have six. Funny how phallic objects are always more useful the bigger they are. Anyone who tells you size doesn't matter has been seeing too many small knives."

~*Önskelista*~

Kära Tomten,

Jag har varit en mycket snäll flicka i år, åtminstone vid några enstaka tillfällen.

Här är min Önskelista:

- Skarvsladdar med av och på knapp, gärna med fjärrkontroll.
- Mera tålamod, för det jag hade har sååå tagit slut.
- En snöskyffel
- Ett nytt vänster knä, och en ny höger ankel
- En ny motorvärmare
- 10 timmar mer per dag (kan nöja mig med 5)
- Självtvättande och självstrykande kläder
- Böcker och tid att läsa dem


Ja, och så världsfred förståss

A clutterfree existence...

Min historia började så här: Jag var på besök och det första som slog mig när jag steg in genom dörren var ”men snälla vän så fruktansvärt smaklöst...” Snällt att tänka så, nej visst inte - men destuvärre var det sanningen. Överallt möttes man av 80-talets urblekta pasteller kombinerat med det chockblåa från 90’talets början. Ljuslyktor var man än såg och det hela kröntes med ett monster till flatscreen-TV, inklämd i en mininal bokhylla, fylld av tomma flaskor i olika former, och diverse okoordinerat bråte. Förståss, som om inte klyschan var uppenbar nog hänger det något som liknade mammas gamla avlagda volanggardiner i fönstret. Skulle jag ha sett det där hemmet innan jag bekantade mig med personen, skulle mina fördomar ha rusat lååångt iväg med mig, det är en sak som är säkert! Det fanns ingenting som påminde om hennes personlighet eller intressen i det hemmet. Denna härliga personlighet – i den röran. Jag fick det inte att gå ihop.


Det hela gjorde mig mycket fundersam, jag kunde helt enkelt inte släppa de kolliderande intrycken. Vidare, hur reflekterar mitt eget hem min personlighet? Om en mans hem är hans borg - i vilket skick var då min vallgrav? Ett hem bör ju vara ens oas, en lugn vacker oas i det övriga ovädret. Jag insåg att även jag hade en hel del jobb att göra. Efter åratal av en existens som fattig ensamstånde studerande förälder har mitt hem byggts upp av olika hand-me-downs, egna lösningar och billiga möbler. Hur jag än skulle försöka kan jag inte klämma in mer möbler, och de jag har behållt har smält ihop i nån sorts bekväm bohemisk stil som jag faktiskt inte kan beskriva. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av heminredning, men har alltid följt ett tips; om man inte gillar det, varför behålla det? Men det har gällt möbler, och även där kan man säkert förenkla och slänga ut nåt. Jag är ingen större ”slarva”, men jag insåg att jag däremot är en ”samla”. Prylar, grejer, saker som kan vara bra att ha, har invaderat mitt hem.

Hjälp behövdes alltså, och min vana trogen vände jag mig till nätet. På Marelisas Abundance Blog (länk i listan till höger) fanns verkligt nyttiga tips.

1.Ge ett syfte för varje rum i ditt hem, och bestäm dig för hur du vill att det rummet ska kännas och upplevas.
2.Specifiera de olika ytorna inom det rummet och se till att den aktivitet som skall ske där har allting nära till hands

När man gjort det skall man börja tänka som William Morris lär ha sagt: "Have nothing in your home that you do not know to be useful and believe to be beautiful". Så ta en ordentlig titt på allt du har och ställ dig följande frågor:

Har den här saken en nyckelfunktion i ditt dagliga liv?
Skänker det dig glädje?
Har du en annan som är bättre?
Har du använt den här saken det senaste halvåret?
Har det ett sentimentalt värde?

Nu ska jag alltså börja rensa i mitt bråte, så gott det går. För det finns en positiv sak med att rensa ut: man gör plats för annat, hoppeligen mera givande saker i ens liv. Och varför inte börja 2010 med att göra plats för positiva förändringar?!

(to be continued...)

Vincent

Vincent van Gogh, en av favoriterna på grund av hans härliga färganvändning, förvånade mig idag.

<- Med den här bilden. Gråmulet och rimfrostigt som världen ter sig genom mitt fönster var jag i behov av hans glada färger. Sökte som vanligt genom nätet, och ett av det första jag hittar är en dödskalle. Can I take a hint? Mera av Vincent hittas här.

Right said Fred

Ooooo on the CATWALK,

on the catwalk yeah...

Yeah I do my little stuff on the catwalk,

Yes I strutt my little stuff on the catwalk...

Thoreau

”I went into the woods because I wanted to live deliberately. I wanted to live deep and suck out all the marrow of life...to put to rout all that was not life; and not, when I came to die, discover that I had not lived.”


Henry David Thoreau, en man med särdeles vackert och autonomt sinne, en finnarnas soulmate. En naturalist, filosof och poet, och författaren till en av mina favoritböcker; Walden. Har du inte läst den är den att rekommendera.

Nedan, det mest maxade avslut på ett brev någonsin. Man önskar man hade varit smart nog att komma på någonting liknande själv:

”You ask particularly after my health. I suppose that I have not many months to live; but, of course, I know nothing about it. I may add that I am enjoying existence as much as ever, and regret nothing.”

Warning

WARNING

When I am an old woman I shall wear purple
With a red hat which doesn’t go and doesn’t suit me.
And I shall spend my pension on brandy and summer gloves
And satin sandals, and say we’ve no money for butter.
I shall sit down on the pavement when I’m tired
And gobble up samples in shops and press alarm bells
And run my stick along the public railings
And make up for the sobriety of my youth.
I shall go out in my slippers in the rain
And pick the flowers in other people’s gardens . . .
But maybe I ought to practice a little now?
So people who know me are not too shocked and surprised
When suddenly I am old, and start to wear purple.

Jenny Joseph, 1961