Året som gick; 2009

Januari
Firar in nyåret hemma i goda vänners sällskap. Obama svor presidenteden, känner mig hoppfull. Katten Pepsi kommer hem skadad på buken, reparationerna blir dyra. Kusinens lille Kevin föds.

Februari
Mamma fyller 50 och mannen M 33. Tar med Elinor ner till Helsingfors för att fira honom. Hinner med Naturhistoriska museét och Högholmen innan det är dags att återvända till en ytterst tråkig vardag. Ingenting hände den här månaden, gör det någonsin det?

Mars
Börjar passansökan, knepigt att vara svensk i finland. Revisionsnämndens arbete börjar, inser varför jag inte gett mig in i politiken förr: Byråkratin. Årets första ”lämna-billamporna –på-och-tömma-batteriet” incident.

April
Pori Jazz biljetterna släpps och jag inser att jag återigen kommer missa det. Svindlar på lovekivi. Jag och dottern besöker svenska ambassaden i Hesingfors – ser ut som en knarkhora på passfotot. Tar kontakt med kommunens psykolog angående dysleximisstankar. Mannen M kommer hem med en cykel åt mig. Den blir faktiskt använd en hel del, perfekt för stresshantering.


Maj
Promenerar ”Normen marschen”. Årets första minihajk med vännen M. Tittar på hus, drömmen om nåt eget är fortfarande vid liv. Fångar årets första fisk. Kollar vem som är största apan i trä't. Ny kamera – Jippii!? Vet inte riktigt ännu, vet bara att jag går back 600 spänn. Lådbilsrally. Känner mig fet och börjar gymma. Vännen M och mamma blir medlurade. Börjar mailväxla med gamla klasskamaraten T från Stockholm. Dottern inleder sommaren i Paris.

Juni
Twilight a.k.a. Vampyrhysterin börjar. Myror flyttar tillfälligt in. Syrrans förlovning/födelsedag/inflyttningsfest. Tjejerna och jag beger oss till Fäbodaskogen för en latmaskversion av NiceRun. Firar midsommar med TC i Socklot och leker pirater dagen efter. Shoppingresa till Vasa med Syrran. Får ett värre hjärnsläpp under en session av bykesvikning och Bloggen föds. Lär mig äta nåt gult – herrgårdspickels, heter det.

Juli
Träffar ytterligare av Mannen M:s släkt. Cecilia föds. Vamphysteri #2 inleds: Blir förförd av TrueBlood på Tv och köper alla 9 böckerna. Hann på jazzkväll vid andra sjön. Paddlar i ett alltför litet dike, det är som att åka pulka genom ett sandtag.. Vågar pilla på den nya kameran och återupptar bekantskapen med Wuthering Heights – suckar smäktande... Ååå så romantiskt! Semestern börjar med Spanien -emigranternas JA:s besök. Festar med L från Uppsala och funderar på ytterligare ett barn.

Augusti.
Mannen M:s semester börjar . Lång hajk och därifrån till Larsmobornas villa för utvilning. Härligt!! Diverse fotoexkursioner som slutar med rävpiss och spöken. Djurbongar vid långsjön. Zaggie blir ett. Jobbet kallar och börjar med bästa måltiden hittils. Äten i Kokkola och drömd om ända sedan dess . Hittar lite skräp som ska bli ett nyckelskåp på Juthbackamarknaden. Villasvslutning i Socklot med TC och barnen.

September
Trueblood (Sookie Stackhouse) böckerna genomlästa två varv, får abstinens och ser istället alla tre tv-säsonger via nätet. Firar 2-årsdag med M – Älskar dig Raring! Dottern testas äntligen för dyslexi. Dobidodo:ar med nyupptäckta jazzfavortien Melody Gardot. Hon är årets fynd. Hela släktet ute på svindyr och överreklamerad, men trevlig pga sällskapet, jazz-kväll i Jakobstad.

Oktober
Korvgrillningshajk med Mosters favoritkille. Dylexi resultatet positivt, eller negativt beroende på hur man ser det. Hon är i alla fall dyslexiker, som jag anat, och varnat för i fem år. Obama får fredspriset – gapar med öppen mun. Inga fler tankar på barn. Cupid är aktiv i vänskapskretsen. Firar ålderdomen. Firar dottern. Låser ut oss med hjälp av en slickepinne och får hjälp in igen av Mr Walker.

November
Cecilia ska heta Cecilia och inte (Axl)Rose. Pustar ut med gubben i Helsingfors en helg, träffar mycket sympatiska kor. Stukar ledbandet i höger ankel med en gäspning, två gånger. Tar det som ett tecken på att ålderdomen verkligen har kommit ikapp mig. Får äntligen officiella papper på dotterns dyslexi och rusar till skolan – minimal reaktion. Bestämmer mig för att ha kontakt med både rektorn och specialpedagogen varje vecka bara på djävulskap. Fastnar för ny vampyrserie, Anita Blake, och börjar köpa in hela serien. Jobbar intensivt med dotterns dyslexi och har helt slutat gymma på grund av tidsbrist. Lär mig gilla rödbetor.

December
Börjar känna mig sliten. Årets sista hajk – till ”Kakkadunttin”. Fotas på jobbet men klipper håret och färgar det gråa först veckan efter. Perfect timing, as always. Får ett ryck och slänger, lämnar för återvinning, ger bort hälften av mina jordiska ägodelar – good riddance! Låter tårarna rinna skamfritt under skolans julevangelium i kyrkan. Vad ungar kan!! Under julen diskuteras pruttar och droger. Lär mig äta morotslåda och rödbetssallad. Går upp i vikt som en gris.

Syndernas näste #2

Läste idag att det är frågan om en morfar som har varit på sina barnbarn. Och att de som tystade ner allting är förövarens egna barn, och därmed offrens föräldrar...

Helvetet fylls på i jämn takt... Brinn era sjuka jävlar, brinn!

Syndernas näste

(Bilden tagen från Österbottens Tidning 29.12.2009. Fotograf är Jonas Brunnström)

I grannstaden, närmare än vad som känns bekvämt och tryggt, har ett sexuellt rovdjur verkat i 45 år. Bytesdjuren var småpojkar. Min sympati och välönskningar går ut till offren, idag vuxna män kanske med egna familjer.


Med tanke på hur ofta vi får höra om detta scenario i samband med organiserad religiös verksamhet är det kanske dags att börja öppna ögonen för vad den verksamheten verkligen går ut på – maktutövning. Religion har blivit en perversitet, en böld i vår medmänsklighet. Spiritualitet kan inte utövas från ett podie, och det är definitivt inget som barn behöver undervisning i. Barn har sin egen spiritualitet och behöver ingen extra guidning i det underbara med att vara född till människa, och spiritualitet föds under förtroliga samtal med ens närmaste förtrogna, inte under predikningar från främlingar där all möjlighet till att lufta sina åsikter, även avvikande sådana, hindras och ses ner på.

Människor som öppet kallar sig religiösa, som med stolthet och falsk ödmjukhet säger sig tillhöra en eller annan religiös tolkning ger mig rysningar av avsky. Men en människa som, när tillfrågad, kan säga att de funderar över livet och dess mening får all min respekt – var och ens spirituella utveckling är var och ens ensak. Det är min åsikt att varhelst man träffar en grupp människor med absolut samma trosvärld så står något verkligen inte rätt till. Precis om ingen människa till utseende är lik den andra, bör heller inte ett sinne vara det andra likt. Paralellerna med hjärntvätt är då för uppenbara för att ignoreras helt enkelt.

A clutterfree existence - Köket.

Köket visade sig vara lätt som en plätt att rensa (kanske har det med min aversion för hushållsarbeten att göra, who knows...) 5 stora svarta sopsäckar senare är det en fröjd att öppna köksskåpen, man ser allt man äger och det finns en egen plats för allt. Mycket enkelt.

Jag började med vad jag tror de flesta har alltför mycket av: plastbehållare. Alla runda fick åka iväg på grund av att de tar mer utrymme än de är värda. Utrymme är värdefullt, plastburkar inte. Sedan slängdes de utan lock, de som inte var genomskinliga, fula och slitna, och slutligen var bara prydliga, genomskinliga fyrkantiga burkar med sina egna lock kvar. Jag sparade endast 7 av dem, en för varje veckodag. Fler än så behövs verkligen inte! Den dagen jag kan fylla 7 burkar med mat bör jag inse A) att jag har slösat bort tid på att laga mat istället för att göra något roligt B) maten hinner bli gammal innan den blir uppäten – se punkt A igen.


Därifrån tog jag itu med matlagningskärl. Hur många kastruller är nödvändiga? En spis har ju de facto bara fyra plattor och skulle mot förmodan en femte behövas så, håll i dig nu, går det att DISKA en av dem! Porslin då? Där tvekade jag faktiskt för första och enda gången, och orsaken var ett handgjort kaffekopps set jag fått av mamma. Har aldrig blivit använt på grund av att den är så hiskeligt ful (lila med guldkant) Det högg till i samvetet när alla handmålade delar for i högen som skulle slängas, men lättnaden var destu större. Aldrig mer skulle jag behöva se det lila glimma till från övre högra hörnet igen, Jippii!! Vardagsporslin – finporslin var nästa sak på agendan. Allt vardagsporslin slängdes. Har man bättre att använda skall det användas. Är man rädd att förstöra finporslinet kanske man borde fråga sig vem man sparar det för? Är det bara främlingar och obekväma släktingar som är värda det kanske? Borde man inte istället slösa det på dem man älskar mest – sin egen familj? Maya Angelou sa det bäst:

” If you have only one smile in you, give it to the people you love. Don't be surly at home, then go out in the street and start grinning "Good morning" at total strangers.”

Och så forsatte det. Två vispar? Neheej, man kan alltid diska eller skölja av den emellan och dessutom finns det en elvisp som kan användas. Mis-matchande set socker och gräddskål? När sjutton skulle jag ha så fint besök att en gräddskål skulle behövas till kaffet? Jag som ju just hade slängt bort den sällan använda kaffebryggaren på grund av att den inte värmde vattnet tillräckligt, och jag inte ens är en kaffedrickare överhuvudtaget... Lättad och halvt extastiskt över vad som kändes som mitt nya kök berättade jag om mina eskapader till mamma, (lämnade av naturliga orsaker bort vissa delar) som jag ärvt mitt samla-drag av, och fick kommentaren ”Men sparade du ingenting tills Elinor flyttar hemifrån?”

Njae, hon är ju visserligen redan 11, definitivt redan på väg hemifrån, och porslin är ju sååå dyrt liksom. I rest my case...

To be continued...

Inget hopp kvar

Läser med uppgiven ledsamhet i Hufvudstadsbladet att Finland enligt internationell jämförelse ligger näst högst upp på listan över antalet självmord. 100 unga finländare tar varje år sig själv ur bilden och försöken uppskattas ligga på 10-15 gånger fler än de som lyckas med sina föresatser.

Det senaste offret är en 14-åring flicka som av någon anledning ansåg att en dyktur från sjunde våningens trappor var en lockande lösning, ett klart mer attraktivt alternativ än att forsätta med status quo - att ingen möjlig framtida förbättring var värd att genomleva nuet för. Jag fattar inte. En 14-åring? Aldrig älskat någon helt medveten, aldrig fått egna barn, aldrig sett världen, aldrig testat sina drömmar, aldrig utvecklat sin personlighet färdigt.

Ett liv knappt påbörjat och redan nu slut...

Anita Blake, my hero

Ända sedan gubben och jag råkade hyra "Twilight" en kväll har jag haft ett allvarligt fall av Vampyrhysteri. Vet inte varför... skäms lite... men kan inte sluta. Jag har alltid gillat science fiction och fantasy genren, men nu har min geek-het blommat ut i aldrig anande proportioner. Jag behöver min dos av det som en annan behöver luft. Cigaretter, Pepsi-Max och vampyrnoveller; mina dåliga vanor har blivit tre till antalet. Mycket moget av en kvinna på 32... Kan jag tillägga att mannen M är lagom road??

Just nu läser jag min tredje, eller är det fjärde? vampyrserie. Laurell K. Hamiltons Anita Blake serie är allt i bokväg som duger i min lilla värld just nu. Jag vet inte varför den här serien tilltalar mig, den är så fantastiskt överdriven. Sex, våld och en fantastisk torr/cynisk humor. Kanske är det för att det så sällan är kvinnliga bad-ass hjältar man läser om?

"The true way to a man's heart is six inches of metal between his ribs. Sometimes four inches will do the job, but to be really sure, I like to have six. Funny how phallic objects are always more useful the bigger they are. Anyone who tells you size doesn't matter has been seeing too many small knives."

~*Önskelista*~

Kära Tomten,

Jag har varit en mycket snäll flicka i år, åtminstone vid några enstaka tillfällen.

Här är min Önskelista:

- Skarvsladdar med av och på knapp, gärna med fjärrkontroll.
- Mera tålamod, för det jag hade har sååå tagit slut.
- En snöskyffel
- Ett nytt vänster knä, och en ny höger ankel
- En ny motorvärmare
- 10 timmar mer per dag (kan nöja mig med 5)
- Självtvättande och självstrykande kläder
- Böcker och tid att läsa dem


Ja, och så världsfred förståss

A clutterfree existence...

Min historia började så här: Jag var på besök och det första som slog mig när jag steg in genom dörren var ”men snälla vän så fruktansvärt smaklöst...” Snällt att tänka så, nej visst inte - men destuvärre var det sanningen. Överallt möttes man av 80-talets urblekta pasteller kombinerat med det chockblåa från 90’talets början. Ljuslyktor var man än såg och det hela kröntes med ett monster till flatscreen-TV, inklämd i en mininal bokhylla, fylld av tomma flaskor i olika former, och diverse okoordinerat bråte. Förståss, som om inte klyschan var uppenbar nog hänger det något som liknade mammas gamla avlagda volanggardiner i fönstret. Skulle jag ha sett det där hemmet innan jag bekantade mig med personen, skulle mina fördomar ha rusat lååångt iväg med mig, det är en sak som är säkert! Det fanns ingenting som påminde om hennes personlighet eller intressen i det hemmet. Denna härliga personlighet – i den röran. Jag fick det inte att gå ihop.


Det hela gjorde mig mycket fundersam, jag kunde helt enkelt inte släppa de kolliderande intrycken. Vidare, hur reflekterar mitt eget hem min personlighet? Om en mans hem är hans borg - i vilket skick var då min vallgrav? Ett hem bör ju vara ens oas, en lugn vacker oas i det övriga ovädret. Jag insåg att även jag hade en hel del jobb att göra. Efter åratal av en existens som fattig ensamstånde studerande förälder har mitt hem byggts upp av olika hand-me-downs, egna lösningar och billiga möbler. Hur jag än skulle försöka kan jag inte klämma in mer möbler, och de jag har behållt har smält ihop i nån sorts bekväm bohemisk stil som jag faktiskt inte kan beskriva. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av heminredning, men har alltid följt ett tips; om man inte gillar det, varför behålla det? Men det har gällt möbler, och även där kan man säkert förenkla och slänga ut nåt. Jag är ingen större ”slarva”, men jag insåg att jag däremot är en ”samla”. Prylar, grejer, saker som kan vara bra att ha, har invaderat mitt hem.

Hjälp behövdes alltså, och min vana trogen vände jag mig till nätet. På Marelisas Abundance Blog (länk i listan till höger) fanns verkligt nyttiga tips.

1.Ge ett syfte för varje rum i ditt hem, och bestäm dig för hur du vill att det rummet ska kännas och upplevas.
2.Specifiera de olika ytorna inom det rummet och se till att den aktivitet som skall ske där har allting nära till hands

När man gjort det skall man börja tänka som William Morris lär ha sagt: "Have nothing in your home that you do not know to be useful and believe to be beautiful". Så ta en ordentlig titt på allt du har och ställ dig följande frågor:

Har den här saken en nyckelfunktion i ditt dagliga liv?
Skänker det dig glädje?
Har du en annan som är bättre?
Har du använt den här saken det senaste halvåret?
Har det ett sentimentalt värde?

Nu ska jag alltså börja rensa i mitt bråte, så gott det går. För det finns en positiv sak med att rensa ut: man gör plats för annat, hoppeligen mera givande saker i ens liv. Och varför inte börja 2010 med att göra plats för positiva förändringar?!

(to be continued...)

Vincent

Vincent van Gogh, en av favoriterna på grund av hans härliga färganvändning, förvånade mig idag.

<- Med den här bilden. Gråmulet och rimfrostigt som världen ter sig genom mitt fönster var jag i behov av hans glada färger. Sökte som vanligt genom nätet, och ett av det första jag hittar är en dödskalle. Can I take a hint? Mera av Vincent hittas här.

Right said Fred

Ooooo on the CATWALK,

on the catwalk yeah...

Yeah I do my little stuff on the catwalk,

Yes I strutt my little stuff on the catwalk...

Thoreau

”I went into the woods because I wanted to live deliberately. I wanted to live deep and suck out all the marrow of life...to put to rout all that was not life; and not, when I came to die, discover that I had not lived.”


Henry David Thoreau, en man med särdeles vackert och autonomt sinne, en finnarnas soulmate. En naturalist, filosof och poet, och författaren till en av mina favoritböcker; Walden. Har du inte läst den är den att rekommendera.

Nedan, det mest maxade avslut på ett brev någonsin. Man önskar man hade varit smart nog att komma på någonting liknande själv:

”You ask particularly after my health. I suppose that I have not many months to live; but, of course, I know nothing about it. I may add that I am enjoying existence as much as ever, and regret nothing.”

Warning

WARNING

When I am an old woman I shall wear purple
With a red hat which doesn’t go and doesn’t suit me.
And I shall spend my pension on brandy and summer gloves
And satin sandals, and say we’ve no money for butter.
I shall sit down on the pavement when I’m tired
And gobble up samples in shops and press alarm bells
And run my stick along the public railings
And make up for the sobriety of my youth.
I shall go out in my slippers in the rain
And pick the flowers in other people’s gardens . . .
But maybe I ought to practice a little now?
So people who know me are not too shocked and surprised
When suddenly I am old, and start to wear purple.

Jenny Joseph, 1961

Astrologi, några tankar

Efter en helg med gubben i Helsingfors som lämnade mig särdeles harmonisk slog det mig återigen hur beroende jag och mitt välmående är av att ha allting i balans. För mycket eller för lite av något skämmer allt, heter det ju, och när det gäller min själaro är det uttrycket skrämmande korrekt. "Balans", "Harmoni" och tankarna drogs till mitt stjärntecken, som *surprise, surprise* är Vågen. Coincidence? Kanske det...

I princip tror jag inte på astrologi. Tanken på 12 bastyper av personligheter och varianter inom dessa beroende på planeternas positioner är för mig helt enkelt inte trovärdig. Jag har då aldrig träffat två människor med samma personlighetsbas någongång och knappast har någon annan heller noterat något sådant. Men trots bättre vetande lockas jag av tanken och tycker det är intressant.

Vågar skall enligt tradition vara sociala, lojala och relationsorienterade människor. Taktfulla, logiska, charmiga och förfinade, diplomatiska med stark rättskänsla. Kvinnliga vågar har ofta en stark manlig sida och vise versa, eftersom jämlikhet och balans är viktig även på denna punkt. Så långt, så bra. Inte så dumma saker att höra om sig själv, eller hur?
Till de sämre egenskaperna heter det att vi vågar är lata, slösaktiga, ytliga, snarstuckna och ombytliga. Totalt opraktiska människor som inte kan hantera ensamhet och har beslutsångest. Okej... här slipper man inte lätt undan.

Mycket stämmer, annat inte alls. Taktfull - jag?! Tillåt mig småle... Samvetsöm, jooo.... Jag brukar säga att dottern är extremt samvetsöm, så det äpplet föll nog inte så långt från trädet det nej. Beslutsångest?- Om! Klarar inte av ensamhet - Definitivt fel, behöver det till och med. Stark manlig sida - check. Lat- vem är nu inte det då och då? Slösaktig - check. Opraktisk - Nepp.

Jag är mycket medveten om att skulle jag räkna upp ett annat teckens egenskaper skulle även mycket där falla inom min kategori. Fisken, till exempel, sägs vara känslomässig, romantisk, fantasifull, intuitiv, moralisk och anpassingsbar. Dagdrömmande, idealistisk, blir lätt deprimerad och fastnar lätt i missbruk, men är även en kärleksfull partner och angelägen att hjälpa andra. Ur den listan kan jag lätt plocka tre som stämmer in på mig. De må nu inte vara mina starkaste personlighetsdrag, men de finns förståss där, precis som hos dig. Det som gör mitt ställningstagande till astrologi så komplicerat är det att trots att jag inser att det logiskt sett inte bara kan finnas 12 bastyper - så hittar jag trots allt många av mina starkaste underliggande personlighetsdrag, enligt mig själv, hos beskrivningen av vågen; rättskänslan, beslutsångesten, utvecklad manlig sida, behovet av balans...

Trovärdigt eller inte, intressant är det i alla fall!

Handbok i världsherravälde

Det finns en orsak till att Bibeln är en storsäljare och till att kristendomen är ett så välspritt fenomen. Första delen beskriver vad som händer när man inte gör som man blir tillsagd (skrämselpropanganda) och andra delen en förklaring på de 10 mest viktiga reglerna för att få tillgång till de fördelar som marknadsförs (man fångar flera flugor med socker än med vinäger). Det fick mig att i ett ögonblick av mitt mycket vanligen förekommande tillstånd av ”hjärnsläpp” tänka ut reglerna inom mitt eget världsherravälde.

Etablera Diktatur
1.Du skall inga andra gudinnor hava jämte Pepsi-mama!

Sensur
2.Du skall icke missbruka Pepsi-mamas, din Gudinnas, namn, ty Pepsi-mama skall icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hennes namn!

Kulturbildning kring gudinnestatus
3.Tänk på Pepsidagen, så att du helgar den.

Delegering av arbetsuppgifter
4.Hedra din fader och din moder, på det att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land

Säkra befolkningstillväxten och den ökande skaran anhängare
5.Du skall icke dräpa.

Lugn och ro i riket så att delegeringen av arbetsuppgifter lyckas
6.Du skall icke begå äktenskapsbrott.
7.Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
8.Du skall icke hava begärelse till din nästas hus.
9.Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till något, som tillhör din nästa.

Säkra befolkningens tillgångar och skatteinkomsterna
10.Du skall icke stjäla.

Ansel Adams in color

Ansel Adams (1902-1984), vem har inte hört om honom? En mästare på svart-vitt och en av mina personliga favoriter eftersom jag i honom tycker mig kunna skönja samma förkärlek för träd som jag har. Jag älskar träd! Av alla växter på den här planeten är det något kittlande magiskt med träd enligt mig. Finns det något mer vördnadsfullt och respektfullt än ett gammalt stort träd? Den karva barken, suset från löven och knarret av grenarna. Det är som en person ur ett avslägset förflutet, stelnad på plats av ålder och tidernas härjningar. Barken, den åldrande kroppen som bär vittne om erfarenhet och lidande. Grenarna sträcks ut mot himlen i ett försök att hålla tiden still, att vara medveten om nutiden, och ur lövens sus skönjs en forntida hälsning av lugn och visdom.

Hur som helst, det här inslaget skulle handla om Ansel, inte om mina fantasier om träd, men det är tydligen den riktningen min skalle vill ta idag. Det jag skulle ha sagt om Adams var att ”He didn't believe that the color processes of his day could produce results to compare with the rich visual deliberation, the fine-grained luxuriance of his work in black and white.” Det till trots har Harry Callahan, en annan duktig fotograf gjort en bok ”Ansel Adams in Color” där man bland annat kan se detta:

Inte så illa...!

Älskad dotter

Mera februari

Februari

Dum and dumber

Religion, politik, sexualitet. Välkänt heta ämnen som ändå kommer på andra plats vad gäller tabulagda samtalsämnen. För vem av oss är pigg på att få sin intelligens ifrågasatt? Det blev en intressant diskussion om intelligens i helgen, och man märkte genast att det var ett ämne med enorm värdeladdning som även var smockfull med missförstånd.

Intelligens som begrepp är svårt att klargöra, och det är ett av de mest omstridda begreppen vi har. När Aristoteles i tiderna började intressera sig för fenomenet intelligens menade han att man kan skilja mellan logiskt tänkande och språklig förmåga. Under Upplysningstiden förändrades intelligensbegreppet och man skilde mellan 'förnuft' och 'kunskap'. Under denna tid började man även skilja mellan intellekt och intelligens. Intellektet kunde enligt 1800-talsfilosofen Arthur Schopenhauer styras av viljan, medan intelligensen är individens, av naturen, medfödda förmåga.
En för flera av dagens moderna teorier central tanke är att det finns en för alla mänskliga uttrycksformer gemensam underliggande faktor, "intelligens". Denna är inte observerbar, men kommer endast till uttryck i olika aktiviteter. Så hur mäter man något som inte kan observeras? Jo, genom dessa alltmer populära test. Problemet med dessa är att de är svåra att göra kulturoberoende och inte tar i beaktande språkliga färdigheter, och som om det inte räckte finns det dessutom tre olika skolor att gå efter; Wechsler, Stanford-Binet samt Cattell. Stanford-Binet skalan var inte ens accepterad av sin ena skapare, den franske psykologen Binet. Det testet var helt enkelt tagit fram för att kunna identifiera vilka skolbarn som eventuellt kunde komma att behöva extra hjälp i sitt arbete, och han tog helt avstånd från det i betydelsen av ett generellt intelligenstest. Wechslers testar Verbal IQ, alltså språklighet, respektive Performance IQ, alltså "prestation", eller icke-språklig. Catell en uppdelning av intelligensen i Flytande respektive Kristalliserad intelligens. Flytande intelligens refererar till en tänkt förmåga att dra slutsatser, finna mönster i osorterad data av godtycklig sort, mönsterigenkänning, allt relativt oberoende av tidigare kunskaper inom något område. Kristalliserad refererar till en förmåga att använda tidigare inlärda kunskaper och gjorda erfarenheter på ett smart sätt. Detta kräver naturligtvis ett gottlångtidsminne men är något annat än minnet självt. Till intelligensen räknas idag alltså vanligen förmågorna att resonera, planera, lösa problem, associera, tänka abstrakt, förstå idéer och språk, komplicerade orsakssammanhang samt förmågan till inlärning. Inom psykologin skiljer man på intelligens och kreativitet, personlighet och visdom. Phuh, hänger du med? Det kommer ännu mera...
Enligt Howard Gardner finns det olika typer av intelligens, och då inte bara två som Wechsler och Cattell testar. Nej, hela 9 olika sorters intelligens har Gardner kommit fram till att det finns: lingvistisk (språklig), logisk-matematisk, spatial (rumslig), kroppslig-kinestetisk, musikalisk, interpersonell (social), intrapersonell (reflekterande) intelligens, naturalistisk intelligens och existentiell intelligens. Inte ens dessa sju varianter har räckt till för att utfyllande beskriva IQ. Idag har de flesta av oss även hört talas om EQ och SQ, emotionell och själslig intelligens.

Med allt detta i bakhuvudet – vad är det egentligen som gör att vi anser en människa intelligent, och en annan inte? Jag vet då inte! Allt jag vet är att på basen av detta så anser jag IQ test knappt vara värt pappret de är printade på, och att man ska vara försiktig med vems intelligens man uttalar sig om. Det kan ju visa sig att ens egen inte är allt den borde vara heller...

Chansons d'amour

Nån annan där ute som uppskattar franska ballader?

Varför fransmän är så bra på kärlek vete fåglarna, men det är tur att de franska artisterna finns för oss som är för känslomässigt handikappade för att uttrycka oss korrekt. Från Aznavour, Piaf och Salvador i det gamla gamet till Jaques Brel och Elisa Tovati, man kan inte göra annat än njuta och drömma sig bort. Det är ytterst sällan man hör en bra kärlekssång nuförtiden. Speciellt amerikansk pop är särskilt undermålig: "O-oh-ooo baby, I like you and your butt..." eller nåt... Ingen klass, ingen stil och ingen romantik alls! Vore bättre om de hållit käft. Inom jazzen kan de fortfarande det där med kärlek, men aldrig lika bra som fransmännen. Denna trallvänliga franska kärlekslåt brukar jag bröla med till i bilen. För den som vill ha det mer melankoliskt rekommenderar jag On se resemble av samma artist.

Moi Je T'aime Pour Rien
Elisa Tovati

A ceux qui se demandent
Ce que l'on fait ensemble
Qui cherchent les pourquoi
Et qui ont besoin de comprendre
Ce que le coeur assemble
Comme une règle de trois

Je pourrai simplement leur dire
L'amour ne peut se décrire
Les mots ne peuvent que trahir

Moi je t'aime pour rien
Moi je t'aime pour toi
Sans explication
J'aime comme je crois
Moi je t'aime pour rien
Sans doute pour moi
On trouve des raisons
Ou l'amour n'est pas

A tous ceux qui s'arrangent
Pour qu'leurs sentiments penchent
Toujours au bon endroit
Ceux qui classent et qui rangent
Et suivent avec prudence
Tous les modes d'emploi

Je pourrai simplement leur dire
L'amour ne peut se décrire
Les mots ne peuvent que trahir

Scrapbooking

Jag minns inte längre hur det kom sig att jag började med den digitala versionen av scrapbooking. Om mitt minne inte helt sviker mig snubblade jag bara över det på internet i jakt på något annat. Men sedan dess har det fastnat. Numera är det en vinterhobby, nåt att göra under de mörka vintermånaderna med alla de där omotiverade fotona man tar av bara farten. Här ett exempel på en sida i mitt fotoalbum.

Vem 17!?

Vet du vem Peter Duesberg är? Du borde! Han är en delansvarig för en av vår tids största massmord.

1987 publiserade han en artikel i Cancer Research som hette "Retroviruses as Carcinogens and Pathogens: Expectations and Reality". Både i denna och i senare alster kan man läsa om hans hypotes om att AIDS orsakas av långtida användning av droger och/eller antivirala mediciner, och att HIV bara är ett ofarligt passagerarvirus...

År 2000 sitter han med i en panel ämnad att råda Syd-Afrikas dåvarande president Thabo Mbeki i AIDS frågan.

Deras slutsats: HIV orsakar inte AIDS.

Verkan: Inga bromsmediciner delas ut.

Reslutat:
300.000 döda i onödan.

Surt sa räven, skitsurt säger jag!

Det är en underbar senommarkväll i Augusti. Månen hänger fet och frodig högt på himlen, nattluften är rå och fuktig efter dagens hetta. Sommarnatten är precis lagom för lite nattfotografering. Fnissande och förväntansfulla har vi minutiöst kontrollerat att allting är med oss; stativ, kamera, obejktiv och extra belysning, cigaretter och Pepsi-max. Dottern sitter gäspande i baksätet med sin spökmundering. Humöret och motiveringen är på topp. Jepp, allt är under kontroll.

Som tjuvar i natten kör vi sakta in på en avlägsen grusväg, förbi sovande hus, mot de fria landskapen. Vid en åker stannar vi till, månen lyser flörtande genom en öppning i skogen och jag känner att just det måste jag få förevigat. Efter ett antal tester är jag äntligen redo att ta den perfekta bilden, inställningarna borde nu vara på rätt nivå. Jag trycker ner knappen – och inget händer.

Batteriet är slut.
Jag har inget annat.
Blir irriterad?
Blir irriterad!

”Vad var det där?” Det prasslar lite i diket. ” Mamma, titta! En räv!!” Klick, klick,klick... Mannen M:s kamera går varm medans en mycket vacker rödräv käkar grodor i vår närhet. Tydligen står vi mitt i smörgåsbordet. Den verkar helt oberörd av vår närvaro, kommer bara närmare och närmare. Mannen M:s stativ ser intressant ut. Efter några utfall utgår räven med segern. Stativet är helt enkelt för fegt för att ge tillbaka. Efter några smakbitar på skummet runt benen lämnar räven oss med en sista drill. Det luktar rävpiss hela vägen hem

Denna stackars bild är en av testbilderna. Får duga. *rycker på axlarna*

Wishful thinking...

Läser på ÖT (lokal blaska) att USA:s president Barack Obama får Nobels fredpris i år och tänker bara "Va satan?!". Visst gillar jag honom jag också, verkar vettig och allt sånt, MEN: Snubben har suttit på sitt ämbete mindre än ett år...

Vad i helsike tänkte Nobelkomittén med?

Ha, I knew it!

I dagens nätupplaga av Time finns en artikel om varför kvinnor har sex. Cindy Meston och David Buss, psykologer vid the University of Texas, tyckte detta var ett så pass intressant ämne att de bestämde sig för att skriva en hel bok om det. I intervjuen på Times sidor gick bland annat följande att läsa: ”Sense of smell is critical. A man who smells bad, or who has bad breath — that can be a sexual kill switch for women. Interestingly, women have a keener sense of smell than men, so men are sometimes oblivious to how bad they smell to women.”

Nähä... Var det faktiskt nån som inte visste det? Förra lördagen, mitt i skogen under en hajk och på en två meters avstånd får jag en flukt av Mannen M:s aftershave, rycker till och andas djupt in...Aaaah...

Grrr...Come to Mama!

Hela artikeln finns att läsas här.

Gillar/gillar inte

Gillar:

• True Blood, den nya vampyrserien. (Mera tantsnusk åt folket !)
• Boken på nattduksbordet; Stekta gröna tomater av Fannie Flagg. Mest gillar jag karaktären Eva, eller mer precist; bekrivningen: "Hon visste inte vad ordet skam betydde och var en riktig människovän". Låter som en riktigt kvinna det!
• Torktumlare

Gillar inte:

• Mitt kärringknä som bara hakar upp sig .
• Att jag inte har en torktumlare.

En god mor?

Att skaffa barn är något av det mest själviska och samtidigt osjälviska man kan göra. Under väntetiden och småbarnstiden är det själviskt, man njuter fullt ut av det nya lilla livet man skapat, närt och hyst i sin kropp. Men innan man vet ordet av är det allvar som gäller. Den här personens framtida lycka och liv hänger på att du gör så mycket som möjligt rätt. Du har en själ att förvalta, ett löfte för framtiden som inte får brytas. Från dig ska självkänsla, framtidstro och attityder i allmänhet komma. Målet är att skapa en individ som orädd ger sig ut i världen för att se hur högt de egna vingarna bär.

Denna gula lapp låg på köksbordet när jag kom hem under lunchen. Matteprovet gick inte särskilt bra, men det visste jag redan. Jag vet uppriktigt sagt inte om jag ska skratta eller gråta, men det vet jag att hjärtat värker. Stackars unge! Vilka samvetskval för ett ynka matteprov... Till saken hör att hon är extremt samvetsöm - vilket är bra för det mesta, hon har koll på rätt och fel. Skolarbetet är en pärs för henne (dyslexi) vilket i sin tur gör att jag betonar det extra mycket eftersom hennes första reaktion är att smita undan allt som heter läxor.

Hur fan vet man om man är på rätt väg? Man gör så gott man kan antar jag. Undviker sånt man såg sin egen mor göra fel, aldrig säga "Nej" utan en förklaring varför, alltid säga "kan" och aldrig "kan inte", pusha och peppa istället för klandra, visa kärlek och omtanke, sätta gränser och vara konsekvent. Hur vet man om man lyckats? Drömmen är väl att höra nåt i stil med:

Barry White skulle kallat det för "just love, baby"

Den här hösten har börjat extemt positivt på kärleksfronten. Cupid har definitivt jobbat övertid och resultatet är en fröjd för ögat. Tre av mina långtida singelvänner har hittat nåt att hänga up i julgranen. Löövfest alltså! Hösten har definitivt bytt plats med vårens traditionella betydelse för kärlek inom min umgängeskrets. Alltsom oftast har man sett hur det på vårkanten börjar spritta i kroppen, på sommaren lugnar jakten ner sig och på hösten har de bestämt sig. Härligt hur som haver!

Happy-happy-Joy-joy... Här kommer medelålderskrisen...

En liten egenhet jag har är att göra upp fyraårs planer för mig själv som nån annan kommunist. Att ha klara mål att kämpa för, att veta vart man är på väg, vad man vill åstadkomma, har länge varit en stor del av mig. Jag har aldrig varit den fatalistiska sorten som bara suttit och låtit livet hända. "Var man är sin egen lyckas smed" är ett uttryck som jag gillar, där ingår ansvaret för sig själv och sina gärningar, och kanske viktigaste; insikten om att livet blir inte bättre än man gör det och vi är alla ansvariga för konsekvenserna av våra handlingar.

Det har varit lätt hittils, vem jag är och vad jag vill har jag alltid haft mycket klart för mig. Listorna har varit långa och varierande och innehållit allt från rent praktiska, värdsliga saker, till personlig utveckling. Skolning, arbete, ny bil, bättre bostad, filosofisk ståndpunkt, attitydjusteringar, hitta tid för egna intressen, ordna ekonomin osv, osv... Låter kanske lite högtravande, men är absolut inte det. Ska man nå sina mål måste man hålla dem realistiska. Samma lista i andra ord blir alltså; gör färdigt skolan, hitta jobb, byt bil, byt lägenhet, skriv ur dig ur kyrkan, bli sams med lök (hatar grönsaker), börja måla igen, byt konto och spara lite pengar. Lång ifrån allt på listan blir avklarat, men merparten, och det är helt okej. Huvudsaken är att man är på väg.

2009 börjar så småningom dra mot sitt slut, 32 år gammal är det alltså dags att börja tänka ut hur man vill tillbringa de nästa fyra åren. En uppgift som ovanligt nog känns svår, nu när man hunnit så långt att man avklarat de större frågorna i livet. Det är med skräck jag inser att min nya fyraårsplan består av dimma. Nada. Nothing. Jag har inget kvar att kämpa mig igenom, ingen aning om vad jag vill göra framöver; satsa på en större familj eller kanske klättra på karriärsstegen? Kanske byta riktning helt? Allt är egentligen möjligt men jag vet inte vad jag vill. Med skräckblandat äckel känner jag mig inpackad i ett handlingsförlamande lager av bekvämlighet. Jag har tappat tempot och söker efter det överallt. Hittar ni ett märkt "Tanten" vet ni var det hör hemma.

Mental diarré

Hälften av världens population vet vad jag snackar om när jag pratar om PMS, resten har ingen aning eller kanske vaga föreställningar om konsekvenserna och är troligen lyckligare så. Det är otroligt hur effektiv man blir just innan den värsta PMS:n sätter in. För min del visas inte effektiviteten endast som ett ovanligt energiöverskott, men även som ett mental boost, en mental diarré om du så vill. Dagens bidrag till meningslösa tankar:

Om mängden metangas från våra nötkreatur är ett allvarligt problem för miljön idag, hur illa var det då inte på dinosauriernas tid?

I think I'm on to something...

En förbipasserande tanke

NRA, eller the National Rifle Association of America som det kallas i "Amirika", säger sig jobba för rätten att bära vapen, en rätt som skyddas av andra tilläget i USA:S Bill of Rights. När William Conant Church och George Wood Wingate skapade NRA 1871 får vi hoppas att de inte hade dagens organisation i åtanke. NRA's ståndpunkt idag är att alla skall ha rätten att bära vapen på sig, oavsett mentalt tillstånd, om vapnet är gömt eller ens vilken sorts vapen det är. Rent kulturhistoriskt kan jag förstå att man vill försvara rätten att bära vapen. Men att en mentalt sjuk ex fånge, skall kunna gå in i en vapenaffär i Virginia och utan att visa identifikation på 15 minuter gå ut med dito antal vapen och ammunition är väl ändå att gå för långt? Jag är i allmänhet emot förbud av storebrors mentalitet och tycker som oftast att med vanligt sunt bondförnuft borde man klara sig utan vissa lagar. Däremot inser jag nödvändigheten av dessa och brukar som oftast kunna foga mig i leden, eftersom den bistra verklighet vi lever i visar att långtifrån alla i landet har alla kopparna kvar i skåpet, så att säga.

Enligt NRA är det så att "guns don’t kill people—people kill people". Enligt mig är det bara en load of BS och statistiken talar för sig själv. “People kill people with guns” liksom - om man ska ge sig in på småsynt paragrafrytteri. Sedan 1993 har brottsligheten visserligen minskat kraftigt i USA, och enligt Alfred Blumstein, en som har krimonoligi på klart, beror detta på en kombination av fyra saker; ökade insatser för att minska tillgången på vapen, kriget mot drogerna och då särskilt mot crack (Crackepidemin var som mest omfattande under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, när antalen våldsbrott bröt alla tidigare rekord ), den tredje orsaken var inkapaciteringseffekten (fler brottslingar satt i fängelse) , och avslutningsvis det ekonomiska uppsving som USA hade den perioden innan det brakade lös på nytt.

Utav alla de fyra orsakerna finner jag det första och det sista vettigaste, de områden inom vilka man kan hitta de största fördelarna med att ändra på systemen. Strängare krav på vapen, strängare straff på vapenrelaterade brott är förvisso inte hela lösningen, men det är trots allt en stor del av det, och kan inte viftas bort om man vill få ordning på helvetet. Den franske professorn i sociologi, Loic Wacquant skriver i sin bok "Fattigdomens fängelser" att han befarar utvecklingen i USA innebär att man alltmer försöker straffa bort fattigdom och misär, istället för att satsa på socialt välfungerande samhällen som genererar lägre antal brott och andra destruktiva beteenden. Tittar man på brottsstatistik och jämför Finland och USA är antalen begågna brott per 100000 innevånare skrattretande, och endast mindre crackbruk och inkapaciteringsefftekten räcker inte som argument för att förklara den skillnaden. Att hela skillnaden skulle bero på att det skulle vara svårare att få tag på vapen i Finland än i USA tror jag inte heller på, här visar incidenten i Jokela hur lätt det kan vara när man väl har bestämt sig för nåt. Det socialas betydelse är på display för var och en som vill ta en titt på dess betydelse, det enda man behöver göra är att ta en titt på våldsbrottens dramatiska ökning i New Orleans sedan Orkanen Katrina. När de sociala förhållandena har förfalligt tillräckligt kryper de mera ljusskygga elementen fram, och finns då vapen tillgängliga är resultatet ett faktum.

Nu vet jag inte längre vad jag ville komma fram till med det här inlägget. Det enda som sjåsar mig i huvudet är att Amerika är ett jävla skitland och att jag tackar min lyckliga stjärna som får betala hutlösa skatter i Finland istället. Amen!

Musiktips

"Jag vill bara leva ett enkelt och lugnt liv" säger mannen M och installerar en radio i köket. Radio Vega mumlar lugnt och skönt på under hela middagen. Trösterikt till och med, påminde om morfar på sin stol brevid radion under barndomens sommrar."Ssch... Nu kommer sjörapporten!" (Vad en bonde skulle med den till vete fåglarna) Nostalgiskt - ja, men en definitiv tant-varning! I vardagsrummet spelas detta:


Eric Bibb - Blues
Melody Gardot - Jazz
Tom Waits - Blues &Jazz, men med mer attityd

That's the beauty of Heaven... we can leave our brains behind.

Med jämna mellanrum hör man något som får en att hajja till och chockerat ta en titt på världen vi lever i. Blodet isar sig, kroppen låser sig i protest och man flämtar till av skräck. Hjärnan försöker febrilt förstå hur nån kan vara så urbota dum/hatfylld. Religion, sexualitet och ras är fortfarande heta ämnen. (Tänkte lägga till politisk övertygning, men eftersom den i så stort styrs av religion eller annan moralisk övertygning får det vara) Jag är en heterosexuell homo sapiens utan religiös övertygelse (Nej tack, det var inte en inbjudan till omvändning) och det finns säkert nån som retar upp sig nog på det för att önska mig käpprätt till helvetet. För min del spelar det ingen roll vilken av lägrena du hör till, så länge du kan tänka själv. Men det verkar som det där med att "tänka själv" är svårt...

Har du märkt det du också? Kolla då in vad några av våra medmänniskor tycker genom linken nedan. 100 listan är obetalbar. Försök sedan glömma att nån av de knäppgökarna direkt eller indirekt har kontakt med Atombombs-knappen... Sov sött!

http://www.fstdt.com/

Vaddå medelålders???

Söndag eftermiddag tittade Mannen M och jag på varandra och suckade "Nästa lördag igen då..." Ingen av oss var särskilt munter inför den tanken, våra urskuldande leenden nådde aldrig öronen.

OH! MY! GOD!

När blev jag medelålders??

När blev tanken inför en kväll ute på stan något att sucka åt? Obemärkt har det krypigt sig på en, den längre och längre återhämtningen efter en utekväll. Det började med att man böt ut de snygga skorna mot de bekväma - "Det är ändå så packat med folk att ingen märker nåt". Sedan började man skippa förfesterna för det blev så mycket sprit. Och för något år sen märkte jag att det inte spelade nån roll överhuvudtaget om alkohol var inblandat eller inte, dagen efter var fortfarande en pärs och känslan av att man hade slösat bort en helt perfekt dag på att va bakis kom för en.
För högljutt, för rökigt, för sent. Soffan, ett glas vin och en film drog mer än nånsin. Lugnt och tidigt i säng, för "Det är en dag imorgon också". Fy tusan för vänner som vill umgås liksom... Trösten ligger i att jag inte är ensam. Här är några smarta iakttagelser och kommentarer från nätet:

Man vet att man är medelålders när...

... Man börjar romantisera sin hembygd.

... Man inte omedelbart raderar mejlen med rubrik Viagra.

... Åka på semester och se vad som dyker upp allteftersom?

Nää, skönt att ha bokat hotell i förväg så man vet vad som gäller.

... Man matar hunden med av experter rekommenderad föda, i stället för gårdagens pizzarester.

... Man ser ett riktigt skitigt, öronbedövande, grimaserande, halvnaket hårdrockband som vill vara farligt, och lägger huvudet på sned och tycker de är gulliga. Oj vad de försöker, krakarna!
... Man tycker att hip-hopare med sina helhandsgester och ständiga kollande om snoppen ligger där de lade den senast, ser ut som tvååringar med dåligt utvecklad motorik.

... Man kommer på sig själv med att hålla tuttarna när man springer upp och ner för trapporna

... Man blir glad, i stället för förnärmad, när någon tutar eller visslar efter en.

... När man blir irriterad på folk som inte fattar Volvos storhet som bil.

... När att använda isdubbar är vanligt folkvett och stavgång är kul.

More poetry for the people!

Song of the Flower

I am a kind word uttered and repeated
By the voice of Nature;
I am a star fallen from the
Blue tent upon the green carpet.
I am the daughter of the elements
With whom Winter conceived;
To whom Spring gave birth; I was
Reared in the lap of Summer and I
Slept in the bed of Autumn.

- Khalil Gibran

Feathers

Guardian Angel Feather

A feather from an Angel,
Is one we rarely see.
But this one is quite different,
And as special as can be.

It's from your Guardian Angel
Who's been assigned to you.
She dropped this in her struggles
As she protected you.

Each time you almost stumble
Every time you nearly fall.
A feather might remind you:

You're not alone at all.

It's lööv bejbe!

Av nån anledning kan jag inte sluta ta bilder på saker som liknar hjärtan, även om liknelsen är lite långsökt och av nån anledning alltid består av stenar med den egenskapen . Freud skulle säkert ha nåt intressant att säga om den saken. Oh well...