En god mor?

Att skaffa barn är något av det mest själviska och samtidigt osjälviska man kan göra. Under väntetiden och småbarnstiden är det själviskt, man njuter fullt ut av det nya lilla livet man skapat, närt och hyst i sin kropp. Men innan man vet ordet av är det allvar som gäller. Den här personens framtida lycka och liv hänger på att du gör så mycket som möjligt rätt. Du har en själ att förvalta, ett löfte för framtiden som inte får brytas. Från dig ska självkänsla, framtidstro och attityder i allmänhet komma. Målet är att skapa en individ som orädd ger sig ut i världen för att se hur högt de egna vingarna bär.

Denna gula lapp låg på köksbordet när jag kom hem under lunchen. Matteprovet gick inte särskilt bra, men det visste jag redan. Jag vet uppriktigt sagt inte om jag ska skratta eller gråta, men det vet jag att hjärtat värker. Stackars unge! Vilka samvetskval för ett ynka matteprov... Till saken hör att hon är extremt samvetsöm - vilket är bra för det mesta, hon har koll på rätt och fel. Skolarbetet är en pärs för henne (dyslexi) vilket i sin tur gör att jag betonar det extra mycket eftersom hennes första reaktion är att smita undan allt som heter läxor.

Hur fan vet man om man är på rätt väg? Man gör så gott man kan antar jag. Undviker sånt man såg sin egen mor göra fel, aldrig säga "Nej" utan en förklaring varför, alltid säga "kan" och aldrig "kan inte", pusha och peppa istället för klandra, visa kärlek och omtanke, sätta gränser och vara konsekvent. Hur vet man om man lyckats? Drömmen är väl att höra nåt i stil med: