Kamera

Inspirerad, eller kanske snarare smittad, av min Älskling Mannen M har jag investerat i en mindre systemkamera. Det är roligt som sjutton att springa runt och ta bilder som nån annan kinesisk turist. Som tur är behöver man inte vara särskilt begåvad heller, det som inte kameran tar hand om kan man alltid fixa efteråt på Flickr. Barnsligt enkelt. Men det är roligt att ha ett gemensamt intresse, och fina minnen blir det ju i slutändan.

Gillar/Gillar inte

Gillar idag;
Luften som är så tung av sommarblomster att man nästan kunde inbilla sig man satt i ett vrålåk med en nyöppnad Wünderbaum.

Gillar inte:
Min halva stortånagel som bultar av smärta efter som jag är för klumpig för att låta bli att slå den i varje jäkla golvlist som kommer min väg.

De 7 små dvär.... Ah-hum ...Dödssynderna

I fortsättning på den allmänt deprimerade stämning jag gav alla med mitt förra inlägg tänkte jag nu fortsätta med ämnet dödssynder. Jag har alltid trott att stolthet var en av dödssynderna, och har brett och vitt orerat om att just det skulle vara den dödssynd jag åker till helvetet för. Gissa om jag ångrar det nu - när jag kollat upp vilka de verkligen är. ..aah...lite snopet kanske....

Enligt allas vårt Wikipedia:
1. Högmod (i betydelsen storhetsvansinne, fåfänga)
2. Girighet
3.Vällust (i betydelsen otukt)
4. Avund
5. Frosseri
6. Vrede
7. Lättja

Alltså är det kört hur jag än gör. Gode gud, inled mig inte i frestelse, det tar Marabou hand om! Choko är roten till allt ont, åtminstone i min värld. Jag (5)frossar i choko med sånt välbehag att det gränsar till (3)otukt. (2)Girigt vill jag bara ha mer och mer, tills buken ömmar och jag sömnigt driver in i (7)lättjans rosa små moln. När sockerruschen tar slut blir jag (6)arg för att chokon är uppäten och (4)avundsjuk på dem som har choko kvar och som om det inte vore nog är jag (1)fåfäng nog att tro att kalorierna inte alls kommer att sätta sig på mitt redan breda arsle... 1,2,3,4,5,6,7.. Yupp, straight to hell...

One way ticket to La-la land anybody?? Inte det? Nänä, slipp då. Allas vår favoritbög, Jonas G, har korrelationen mellan La-la land och förekomsten av dödssyner på klart: (Ok, lite långsökt men vad fan...)

"Här finns till och med en väg som döpts till Sagovägen. En dag är prinsen här, kvitter kvitter, söta små ekorrar, önskebrunn och tralala. Är det så de tänker? Men detta är sanningen: Snövit är en jävla hora. Askungen lät avrätta sina fula systrar och sin styvmor så fort hon fick chansen. Prinsen knullade Törnrosa medan hon sov. Rödluvan åts av vargen och blev vargbajs"

Inte ens i sagornas värld slipper vi undan de sju små dvär... Ah-hum ...Dödssynderna.

Skämmigt värre

Vi har alla våra små hemligheter, saker vi önskar att ingen visste om oss. Vissa grejer är mer hemliga än andra, andra bara mer skämmiga. En av mina skäms-hemligheter, (Egentligen ingen hemlighet alls, alla mina vänner klagar på min urusla musiksmak redan) är: ta-ta-ta-taaaa... ALCAZAR!!

Ursprungligen inhandlad åt min 10-åriga dotter, men mest spelad nu på mammas mp3-spelare under den ständiga plågan; hushållsarbetet. Inget går upp som lite discotoner när man vill kollra bort huvudet från den egentliga sysselsättningen. Tur egentligen att man är så pass såsig i skallen att det räcker med det =)

Frasen;
"To busy thinking 'bout the pain
to bother checking why it's hurting"

är allt jag behöver för att gå igång med disktrasan och stålullen. Akompanjerat med min icke existerande sångröst och dansmoves ála 80-tal och dammtussarna försvinner utan medveten ansträngning...
U can't touch this... ( En annan favorit? Ya know it!)

Hjälplöshet

Om det är en känsla jag avskyr mer än alla andra är det känslan av hjälplöshet. Hat, avsky, skam, avund, svartsjuka, av alla de mörkare mänskliga känslorna finns det ingenting som slår ner så hårt och så obevekligt som hjälplöshet. Den är som en självuppfyllande profetia, som ett halvt torkat tuggummi under skosulan; omöjlig att få bort - omöjlig att ignorera.

Privat drivs jag av känslan att vi alla är vår egen lyckas smed, inget är omöjligt. När det gäller något man verkligen vill så får ödet helt enkelt böja sig tillräckligt eller stiga åt sidan helt. Så länge man inte avsiktligt eller medvetet skadar någon eller något är spelplanen fri, så att säga. Nåt av nioåringens oslagbarhet har aldrig lämnat mig, inte egentligen.

I vanliga fall hittas en lösning så pass snabbt att känslan aldrig hinner slå klorna i dig. Men i vissa sammanhang har den mig förödmjukande svag och försvarslös, som paralyserad. Allt ligger i sammanhangen, den verkligen förödande faktorn. Jag har inget emot att känna mig hjälplös i elektriska samband; jag är ingen elektriker. Inte heller är jag nån bilmekaniker, och vid tillfälle har jag till och med gjort mig mer dum och hjälplös än vad jag verkligen är. Det sammanhang vari jag är som svagast är när mina älsklingars lycka och sinnesfrid rubbas på grund av inre omständigheter. Minsta störning där så känner jag hur hjälplösheten kommer krypande, kall och klibbig. Yttre omständigheter kan jag ta, det är en fight jag aldrig skulle backa ur. Blod för blod, tand för tand – även jag kan bete mig som ett monster om det behövs för att skydda mina älsklingar. Den som är dum nog att korsa min väg då får helt enkelt stå sitt kast. Men inre omständigheter, det jag inte kan rå på, bota eller kyssa bort – det är som att ha sin själ i tortyrgrepp.

Luke Skywalker

Mitt urusla person minne förnekar sig inte.

Idag i kassan: ”Hej!”

En man, några år yngre än mig, omringad av påsar med varor, gravid fru och småbarn ser glatt på mig. Det är ett trevligt ansikte, öppet och vänligt. Man riktigt ser att det är en hygglo typ. Men mitt minne är blankt – nothing, nada kommer upp.

”Eeh, hej” ,mumlar jag fram, fortfarande helt oviss om vem människan är. För att ta udden av min halventausiastiska hälsning försöker jag le trevligt. Huruvida det lyckas eller inte vet jag inte, antagligen ser det ut som att jag lider av sura uppstötningar. Jag vet att om jag stannar och pratar kommer den pinsamma sanningen om att jag inte har en aning vem människan är fram (och han vet tydligen precis vem jag är) så jag saktar inte in, bjuder inte in till ytterligare konversation.

Två steg hinner jag innan hjärnan har processat färdigt. Det är ju soff-killen!! Fortfarande inget namn, men i alla fall har jag grävt fram ett sammanhang. Det här är en person som jag borde ha stannat och talat med! Jag slänger en blick bakåt, men han har återgått till att packa ner sina varor. Attans!

Väl tillbaka vid mitt skrivbord på jobbet räknar jag tillbaka. 5-6-7-8, 8 år sen måste det vara. Nej, 7 är det. För sju år sedan gav den killen mig sin soffa. Han skulle flytta, jag tror det var ihop med sin tjej (som nu måste ha varit frun jag såg), och hade inte längre nåt behov av den. Soffan som jag ännu har kvar, soffan vars armstöd numera är mer svett-gula än vita, soffan som knarrar välbekant, soffan som har genomlidigt mången lördagkväll i mitt sällskap, soffan som har tjänat mig både länge och väl. Sådana här gånger skulle man ha lust att klappa upp sig själv. Otack är världens lön. Här ger han mig en soffa, och sju år senare kommer jag inte ens på hans namn, än mindre stannar för att hälsa ordentlig. Skäms på dig! Skäms, skäms, skäms!

Nästa gång jag vet att jag borde känna igen nån kommer jag att gå All-in! ”Nämen HEEEEEJ! Oj, vad kul att se dig igen! Jisses, det måste va en sju-åtta år sen sist va? HUUR står det till?” Kramar och högljudda kind-pussar, bara för att vara på den säkra sidan. Sak samma sen om mitt minne aldrig ådrar sig vem personen i fråga är; kanske postiljonen, en gammal klasskamrat, eller mammas småkusin från Vetlanda...

(Du Skywalker, om du någonsin snubblar över det här: Hej! Det var faktiskt kul att se dig igen,och tack för soffan! Den lever och har hälsan i mitt vardagsum än. P.S. En guldstjärna för hygglighet har blivit sänt till ditt karmakonto.)

Phenomenal woman, Maya Angelou

Pretty women wonder where my secret lies. I'm not cute or built to suit a fashion model's size But when I start to tell them, They think I'm telling lies. I say, It's in the reach of my arms The span of my hips, The stride of my step, The curl of my lips. I'm a woman Phenomenally. Phenomenal woman, That's me. I walk into a room Just as cool as you please, And to a man, The fellows stand or Fall down on their knees. Then they swarm around me, A hive of honey bees. I say, It's the fire in my eyes, And the flash of my teeth, The swing in my waist, And the joy in my feet. I'm a woman Phenomenally. Phenomenal woman, That's me. Men themselves have wondered What they see in me. They try so much But they can't touch My inner mystery. When I try to show them They say they still can't see. I say, It's in the arch of my back, The sun of my smile, The ride of my breasts, The grace of my style. I'm a woman Phenomenally. Phenomenal woman, That's me. Now you understand Just why my head's not bowed. I don't shout or jump about Or have to talk real loud. When you see me passing It ought to make you proud. I say, It's in the click of my heels, The bend of my hair, the palm of my hand, The need of my care, 'Cause I'm a woman Phenomenally. Phenomenal woman, That's me.

En skogsstjärna stod och väntade på mig i en dikeskant när jag och dottern E var ute på en cykeltur.
Enkel, liten och skör, en skönhet gömd i skogen.

MYRKRIG

Någon gång under helgen tog dom sitt pick och pack och flyttade in. Medans jag satt alldeles ovetande i soffan, försjunken i mina böcker, installerade dom sig och hade troligen en sjujäklars till inflyttningsfest. Ljudet från den festen störde mig inte, men eftersläntararna mötte oundvikligen döden...

10-15 bruna, irrande prickar på min diskbänk. Vad i Helv...!!??

Instinkten tar över. Väsande av obehag, den sortens obehag som får en att rysa topp till tå och undra om man är kissnödig eller om man håller på att frysa till is, svingar jag frenetiskt min diskborste med dödlig kraft. BANG-BANG-BANG! Effekten är omedelbar - de bruna prickarna är fortfarande där, men nu aningen större och totalt orörliga. Jag suckar av äcklad lättnad och gör mig av med kropparna. Jag måste ha haft nån sorts koppling till maffian i mitt förra liv, för det var lekande lätt att släppa ner kropparna i vattnet och låta strömmen dra ner dem i underjorden. Utan ett spår av ånger sköljer jag mordvapnet med klorin och rensar noggrant mordplatsen på eventuella bevis.

Då slår paranoian in... Plötsligt känns det som hundra av dem har hittat in under mitt skinn. Håren står rakt ut på nacken - jag känner mig iakttagen. Jag går igenom mordplatsen - inte ett spår kvar nånstans. Men var då? undrar jag och slänger nervösa blickar omkring mig. Känslan av att bli iakttagen går inte att skaka av. Då ser jag honom, högt uppe i högra hörnet. En av mina oinbjudna hyresgäster. Han står kvar och spejar, säker på att inte ha blivit upptäckt. Jag reagerar instinktivt, slänger mig efter kökspallen, höjer mordvapnet återigen och - BANG! Stilla, men fortfarande mordlysten står jag kvar, håller min position. Ljudet av mordet går inte opasserat. Plötsligt är de där, resten av hans familj kryllande överallt, ute efter hämnd. BANG - Ha! BANG - Här flyttar man minsann... BANG, BANG,BANG - inte in hur som helst!

Bodycount idag: ca 40.
Imorgon blir det gift era jävlar. Smaka på det va!

9-årig poet

Tack vare min nostalgiska oförmåga att slänga bort papper hittade jag en dikt jag skrev i nioårsåldern. Inget mästerverk, men den talar fortfarande till mig. Vad jag måste ha känt mig oövervinnerlig på den tiden!

"Jag"

Jag är en varelse

som är farlig

Jag är mig själv

Jag kan det jag vill

Jag gör det jag kan

Jag är en människa

LÄSLUST

Jag sitter just och läser Stephenie Meyers serie om vampyren Edward och tonårstjejen Bella. Jag vet, det låter inte riktigt som nåt en 30+ borde läsa, nån simpel tonårsserie. Och det är precis vad det är också, men jag kan ändå inte lägga bort böckerna. Första boken tog mig 48 timmar att plöja igenom på engelska, minus arbetstimmar och gymtid.

Obsessed? Moi??

1/4 av min sommarlektyr försvann i ett nafs, och jag har 1,5 månader kvar tills semestern ens börjar... Smart? Nja... kanske inte en av mina ljusaste stunder. Jag borde aldrig ha öppnat bokpaketet, men det är lätt att vara efterklok. Nu kan jag INTE lägga ner böckerna! Det började med att jag och Mannen M såg filmen "Twilight" en kväll. Jag satt ihopkurad i mitt hörn av soffan, kroppen spänd som en fiolsträng. Grät de, grät jag. Skrattade de, skrattade jag. Jag var lika förälskad, lika frustrerad, lika lycksalig. (Min inlevelseförmåga är något absurd, och föremål för ständiga kommentarer. Jag försvinner helt in i filmen, men mer om det nåt annat inlägg.) På morgonen såg vi filmen igen - fortfarande lika bra. Efter det satt den som etsad i mitt huvud, och att släppa taget var otänkbart.

Att läsa första boken var som att återse en god vän. Filmen hade förtrollat mig, och boken, ja den gjorde bara saken värre. Jag har alltid haft en svaghet för fantasy-genren, och vampyrer ligger högt i topp på den listan. Blanda den skamlöst med tonårs-romantik och en fräsch approach på vampyrer, och så har du mig sittandes här -alldeles såld! Det är länge sen jag har varit så här extatisk över en bok. Sist var det Paulo Coelhos böcker som slukade mig helt, och trots att gapet i kvalitet och substans mellan dessa båda författare är större än vi borde ge oss in på, njuter jag helhjärtat, och låter mig villigt absorberas.

Klockan halv ett i natt påbörjades bok nr 2, "New Moon" och redan en timme senare rullade den första tåren nedför min kind.

Den rätta sortens tårar, mind you! =)

Praktiskt

Tanken på att börja blogga kändes först absurd.

Jag?

Men ju mer jag grubblade över saken, destu mer insåg jag hur praktiskt det kunde vara. Jag menar, det finns en gräns för hur många absurditeter man kan dela med sig av åt sina nära och kära innan blickarna man får tar en annan mening och män i vita rockar kommer för att hämta en...

Som sagt, praktiskt.