MYRKRIG

Någon gång under helgen tog dom sitt pick och pack och flyttade in. Medans jag satt alldeles ovetande i soffan, försjunken i mina böcker, installerade dom sig och hade troligen en sjujäklars till inflyttningsfest. Ljudet från den festen störde mig inte, men eftersläntararna mötte oundvikligen döden...

10-15 bruna, irrande prickar på min diskbänk. Vad i Helv...!!??

Instinkten tar över. Väsande av obehag, den sortens obehag som får en att rysa topp till tå och undra om man är kissnödig eller om man håller på att frysa till is, svingar jag frenetiskt min diskborste med dödlig kraft. BANG-BANG-BANG! Effekten är omedelbar - de bruna prickarna är fortfarande där, men nu aningen större och totalt orörliga. Jag suckar av äcklad lättnad och gör mig av med kropparna. Jag måste ha haft nån sorts koppling till maffian i mitt förra liv, för det var lekande lätt att släppa ner kropparna i vattnet och låta strömmen dra ner dem i underjorden. Utan ett spår av ånger sköljer jag mordvapnet med klorin och rensar noggrant mordplatsen på eventuella bevis.

Då slår paranoian in... Plötsligt känns det som hundra av dem har hittat in under mitt skinn. Håren står rakt ut på nacken - jag känner mig iakttagen. Jag går igenom mordplatsen - inte ett spår kvar nånstans. Men var då? undrar jag och slänger nervösa blickar omkring mig. Känslan av att bli iakttagen går inte att skaka av. Då ser jag honom, högt uppe i högra hörnet. En av mina oinbjudna hyresgäster. Han står kvar och spejar, säker på att inte ha blivit upptäckt. Jag reagerar instinktivt, slänger mig efter kökspallen, höjer mordvapnet återigen och - BANG! Stilla, men fortfarande mordlysten står jag kvar, håller min position. Ljudet av mordet går inte opasserat. Plötsligt är de där, resten av hans familj kryllande överallt, ute efter hämnd. BANG - Ha! BANG - Här flyttar man minsann... BANG, BANG,BANG - inte in hur som helst!

Bodycount idag: ca 40.
Imorgon blir det gift era jävlar. Smaka på det va!