Idag i kassan: ”Hej!”
En man, några år yngre än mig, omringad av påsar med varor, gravid fru och småbarn ser glatt på mig. Det är ett trevligt ansikte, öppet och vänligt. Man riktigt ser att det är en hygglo typ. Men mitt minne är blankt – nothing, nada kommer upp.
”Eeh, hej” ,mumlar jag fram, fortfarande helt oviss om vem människan är. För att ta udden av min halventausiastiska hälsning försöker jag le trevligt. Huruvida det lyckas eller inte vet jag inte, antagligen ser det ut som att jag lider av sura uppstötningar. Jag vet att om jag stannar och pratar kommer den pinsamma sanningen om att jag inte har en aning vem människan är fram (och han vet tydligen precis vem jag är) så jag saktar inte in, bjuder inte in till ytterligare konversation.
Två steg hinner jag innan hjärnan har processat färdigt. Det är ju soff-killen!! Fortfarande inget namn, men i alla fall har jag grävt fram ett sammanhang. Det här är en person som jag borde ha stannat och talat med! Jag slänger en blick bakåt, men han har återgått till att packa ner sina varor. Attans!
Väl tillbaka vid mitt skrivbord på jobbet räknar jag tillbaka. 5-6-7-8, 8 år sen måste det vara. Nej, 7 är det. För sju år sedan gav den killen mig sin soffa. Han skulle flytta, jag tror det var ihop med sin tjej (som nu måste ha varit frun jag såg), och hade inte längre nåt behov av den. Soffan som jag ännu har kvar, soffan vars armstöd numera är mer svett-gula än vita, soffan som knarrar välbekant, soffan som har genomlidigt mången lördagkväll i mitt sällskap, soffan som har tjänat mig både länge och väl. Sådana här gånger skulle man ha lust att klappa upp sig själv. Otack är världens lön. Här ger han mig en soffa, och sju år senare kommer jag inte ens på hans namn, än mindre stannar för att hälsa ordentlig. Skäms på dig! Skäms, skäms, skäms!
Nästa gång jag vet att jag borde känna igen nån kommer jag att gå All-in! ”Nämen HEEEEEJ! Oj, vad kul att se dig igen! Jisses, det måste va en sju-åtta år sen sist va? HUUR står det till?” Kramar och högljudda kind-pussar, bara för att vara på den säkra sidan. Sak samma sen om mitt minne aldrig ådrar sig vem personen i fråga är; kanske postiljonen, en gammal klasskamrat, eller mammas småkusin från Vetlanda...
(Du Skywalker, om du någonsin snubblar över det här: Hej! Det var faktiskt kul att se dig igen,och tack för soffan! Den lever och har hälsan i mitt vardagsum än. P.S. En guldstjärna för hygglighet har blivit sänt till ditt karmakonto.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar