Om det är en känsla jag avskyr mer än alla andra är det känslan av hjälplöshet. Hat, avsky, skam, avund, svartsjuka, av alla de mörkare mänskliga känslorna finns det ingenting som slår ner så hårt och så obevekligt som hjälplöshet. Den är som en självuppfyllande profetia, som ett halvt torkat tuggummi under skosulan; omöjlig att få bort - omöjlig att ignorera.
Privat drivs jag av känslan att vi alla är vår egen lyckas smed, inget är omöjligt. När det gäller något man verkligen vill så får ödet helt enkelt böja sig tillräckligt eller stiga åt sidan helt. Så länge man inte avsiktligt eller medvetet skadar någon eller något är spelplanen fri, så att säga. Nåt av nioåringens oslagbarhet har aldrig lämnat mig, inte egentligen.
I vanliga fall hittas en lösning så pass snabbt att känslan aldrig hinner slå klorna i dig. Men i vissa sammanhang har den mig förödmjukande svag och försvarslös, som paralyserad. Allt ligger i sammanhangen, den verkligen förödande faktorn. Jag har inget emot att känna mig hjälplös i elektriska samband; jag är ingen elektriker. Inte heller är jag nån bilmekaniker, och vid tillfälle har jag till och med gjort mig mer dum och hjälplös än vad jag verkligen är. Det sammanhang vari jag är som svagast är när mina älsklingars lycka och sinnesfrid rubbas på grund av inre omständigheter. Minsta störning där så känner jag hur hjälplösheten kommer krypande, kall och klibbig. Yttre omständigheter kan jag ta, det är en fight jag aldrig skulle backa ur. Blod för blod, tand för tand – även jag kan bete mig som ett monster om det behövs för att skydda mina älsklingar. Den som är dum nog att korsa min väg då får helt enkelt stå sitt kast. Men inre omständigheter, det jag inte kan rå på, bota eller kyssa bort – det är som att ha sin själ i tortyrgrepp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar