Gillar/Gillar inte

Gillar:
Kall mjölk
Räkost macka
Tracy Chapman

Gillar inte:
Ihopklibbat godis
Surkärringar
Att anmälningstiden till Arbis kurser är så kort - jag hinner inte bestämma mig innan det är för sent.

Sett på semestern

Well, do ya, punk?

I know what you're thinking. "Did he fire six shots or only five?" Well, to tell you the truth, in all this excitement I kind of lost track myself. But being as this is a .44 Magnum, the most powerful handgun in the world, and would blow your head clean off, you've got to ask yourself one question:

Do I feel lucky?

Well, do ya, punk?

Konspirationsteori

Jag har en manlig bekant, en rar kille, lite blyg men i största allmänhet som de flesta andra av sin art. Det låter väl trevligt, tänker kanske nån nu, och det skulle kanske inte vara så fasligt farligt - om det inte vore för det att han har nio/elva på repeat, och med barnslig glädje och frenesi delar med sig av sina senaste teorier och "bevis" varje gång man ser honom. Gud nåde den som försöker påpeka de svaga sidorna med den senaste teorin, naturlagar och sånt skräp duger inte som motargument, och vad gör man då liksom...? Jo, håller tyst, ler och nickar vackert medans man räknar upp decimalerna av Pi tyst för sig själv.

Länge har det kryllat av konspirationsteorier kring nio/elva. Från det ena hållet kommer en teori mer fantastiskt långsökt än från det andra hållet, och alla brinner för just sina teorier. Under en hjärnsläpp av det större slaget tänkte jag att bland uppsjön av alla dessa fantasieggande barnsagor skulle det nog finnas plats för ytterligare en till. "Varför inte skapa en egen teori, så utomordentligt dum, långsökt och vansinnig som möjligt?". Med djävulskt uppsåt var det just det jag gjorde. Under en eftermiddag av bykvikning började jag. Ja, ja, okej. 2009: lite väl sent påkommet, men jag har aldrig påstått mig vara en av världens mest snabbtänkta.

Hursomhaver, utgångspunkten i min teori är denna: Allt är Michael Jacksons fel.

(Man ska inte tala illa om de döda har jag lärt mig, och det... ställde ju till det något. Lanseringen av min nya teori fick vänta något, och vid det här laget hoppas jag att han har stelnat tillräckligt för att inte vända sig i sin sista vila när han hör i vilket sammanhang jag placerar honom...)

Mikael är egentligen en ambassadör, utsänd från en planet bebodd av apor. Dessa apor blev i tidernas begynnelse kidnappade av ufon från Tellus och istället utplacerade på en annan blå planet. Eftersom det har gått så bra för dem sände de Mikael för att ge vår stagnerade utveckling en push framåt, samt upplysa om oss vårt gemensamma ursprung och därmed, det värsta, att gud inte finns. Mikael hade två mål; Mellanöstern och Vatikanen, eftersom det var på de platserna fanskapet var som mest utbrett. Han träffade Usama - det gick inte bra. Mikael besökte därefter Vatikanen - det gick ännu värre. Håglös ville den milde vegetarianen se ett av våra största lyckanden: Det stora äpplet, och hamnade följaktigen i New York. Vid det laget hade Usama hunnit mobilisera resten av Jihad-skolans drop-outs och kom förståss efter honom, och vi vet ju alla hur det gick. Klantarslen som de är lyckades de inte, för Mikael, den lille ap-ambassadören hade, nedslagen av synen av en stor stinkade stad istället för ett stort, härligt äpple, redan lämnat staden. Prästerna var honom hack i häl, inte ens Vatikanen kunde riskera att hans budskap skulle spridas. Men Mikael var inte rådlös; han flyttade till Las Vegas, syndernas näste och dit kunde varken en rättrogen präst eller en rätttrogen muslim följa efter honom. Vid utkanterna av Las Vegas insåg Påven och Usama att en attack från två fronter inte var till någon nytta. De gjorde gemensam sak, och genom en snillrik plan gjorde de Mikael till en mega stjärna och såg till att han tränade ihjäl sig istället.

Snipp, snapp, snut
Så var sagan slut.

Bästa måltiden någonsin

Förrätt: Dilammskaftsrillette och gåslevermousse med tomatismarmelad och rödlöksbalsamvinäger

Huvudrätt: Extra mör, knaperstekt fläsksida med mörk timjansås och rotselleripuré

Efterrätt: Rabarberpaj med jordgubb-vitchokladsglass

Himmelskt gott, och min middag i tisdags! Life is goooood! :D

Sagt om arbete

Högst upp, sträckt över hela min anslagstavla, står följande:

Kom arbetslust och träng dig på, här skall du motstånd finna!

Nu skulle jag bara behöva en uppföljning, en fortsättning på detta rim som förgyllt min arbetsdag. Kanske nåt i stilen; "Du döden dör, O högste chef, så sant som jag är kvinna". Rim är inte riktigt min grej, så förslag mottages med ödmjuk, lite snorig tacksamhet.

"Hard work spotlights the character of people.
Some turn up their sleeves
Some turn up their noses
And some don't turn up at all"

Minns inte vem som sagt det, men han slår huvudet på spiken!

Svettig korvsoppa

Händerna darrar och koordinationen fungerar endast tidvis som den ska. Kranvattnet har aldrig varit så här kallt och som av en överraskning är koftan nu redan alldeles för varm, trots att temperaturen är stadigt reglerad här på kontoret. Gröten i halsen får en att låta som att man rökt i 20 år. (Ok, det har jag ju gjort också, men lite får man väl dramatisera) Bröstet piper och näsan kan inte användas alls. Jepp, dags att bli sjuk...

Att hålla på att bli sjuk, de första känningarna, är som att tröga sig igenom en midjehög oljepöl. Allt går i slowmotion, koordineringen sviker och IQ-nivån når nya bottennoterinar. 2,5 promille är fortfarande smartare än 37 graders kroppstemperatur. Tacka vet jag att ligga medvetslös, hellre det än detta ständiga "på gång att bli sjuk" fanskap.

Status: Allmänt bläää alltså. När febern riktigt kickar in kommer dessutom hela världen att lukta som min mammas svettiga korvsoppa, fullständigt smaklös och flottig. Oh Joy!