Citat

Love takes off masks that we fear we cannot live without and know we cannot live within.
~James Arthur Baldwin~

Den som inga byxor har...

Torpdrömmar

Min mormors gamla fiskestuga har i mitt minne alltid haft av en air av lyckligare dagar. Ett minne som luktar lantlig enkelhet; sol, smultron, havets brus och nybryggt kaffe. En pigg och glad mormor, brunbrända ben, kortspel och muslort. Nostalgi, kan konstateras, är en makt att räkna med vad gäller mig. Att 30-års förfall inte var ett problem stort nog för att avskräcka mig är ett testamente över just hur stort inflytande nostalgi kan ha. Men som alla fastighetsförmedlare vet finns det bara tre säljtriumfer: Location, location, location. Utan det var muslorten inte mycket värd, och t.om mannen M tyckte att min ide om tre lador utspridda i solfjäderformering vore mer önskvärt. Så... - no deal. Vissa minnen är helt enkelt inte ämnade att dras upp ur sina mörka vrår. Det magiska pirret de små glimtarna av hågkomst känns som är mer värda än den kliniska granskningen, värdedumpningen som friskt hånler och stjäl en del av de kaffedoftande, smultronsmakande barndomsminnena.

Så ok, vid 32 är väl intetgörandet av den vanföreställningen inte en större förlust. Men, det är däremot tanken på att ett av min dotters barndomsminnen inte kommer att vara om en litet rött torp. Någonstans där hennes katt svansar kring henne i solgasset, fet och frodig efter alla sommarmöss. Någonstans där man spelar kort på kvällarna i ljuset av stearinljus, där skvalpet från vågor vaggar en till sömns efter en lång dag. Jag skulle så gärna ge henne ett sådant minne, något som hon i sin tur tröstande kan suga på när vardagen blir för grå och déclassé - som en tyngd av trovärdighet när det blir hennes tur att yttra den enda mening som sägs av varje generation:
'Det var bättre förr'.

Alfred Noyes

The Highwayman

PART ONE

I

The wind was a torrent of darkness among the gusty trees,
The moon was a ghostly galleon tossed upon cloudy seas,
The road was a ribbon of moonlight over the purple moor,
And the highwayman came riding—
Riding—riding—
The highwayman came riding, up to the old inn-door.

II

He'd a French cocked-hat on his forehead, a bunch of lace at his chin,
A coat of the claret velvet, and breeches of brown doe-skin;
They fitted with never a wrinkle: his boots were up to the thigh!
And he rode with a jewelled twinkle,
His pistol butts a-twinkle,
His rapier hilt a-twinkle, under the jewelled sky.

III

Over the cobbles he clattered and clashed in the dark inn-yard,
And he tapped with his whip on the shutters, but all was locked and barred;
He whistled a tune to the window, and who should be waiting there
But the landlord's black-eyed daughter,
Bess, the landlord's daughter,
Plaiting a dark red love-knot into her long black hair.

Så börjar ytterligare en av de dikter som jag bekantade mig med redan vid barnsben. Resten finns att läsa här!

Edgar Allen Poe

Once upon a midnight dreadry,
while I pondered, weak and weary,
Over many a quaint and curious volume of forgotten lore,
While I nodded, nearly napping,
suddenly there came a tapping,
As of someone gently rapping,
rapping at my chamber door.
"'Tis some visitor," I muttered,
"tapping at my chamber door;
Only this, and nothing more."

Så börjar en av de allra första dikterna jag nånsin läste. (Nja, ok - kommer ihåg att jag har läst...) The Raven av Edgar Allen Poe. Än idag är jag tagen över vilken känsla den förmedlar. Läs hela genom att följa länken här: The Raven

Citat

For anyone who is alone, without God and without a master, the weight of days is dreadful.
~Albert Camus~

Ett gott skratt förlänger livet.

(Please send some clothes for all of those poor ladies in Daddy’s computer. Amen.)

Lovekivi

Min nervösa energi visade sig bestå åtminstone delvis av outtryckt kreativitet, så för att bränna bort den värsta nervositeten innan Mannen M kom hem för att jobba med de andra bil-galningarna över helgen satte jag mig framför datorn för att ta itu med högen av sorgligt negligerade foton. Definitivt sorgligt negligerade - Scrappinglusten avtog i april förra året för att inte visa sig sedan dess (förrän nu).


Efter det röjdes dotterns rum, vilket resulterade i 8 plastpåsar fulla av 'good riddance'. Varvat med tvätt, matlagning, fotografering, bowling och några filmer så kände jag mig ok. Mannen M:s närvaro gjorde resten; blev nästan normal.

Även om den värsta rastlösheten gick över känner jag den bubbla inom mig ännu, just under ytan. Anna-Lisas råd att försöka komma mig bort ett tag är ett gott förslag. Frågan som återstår är vart? Framför mig ser jag en öde stuga på fjällen nånstans, där lugn och ro garanteras. Timtal av tystnad och rymd. Det vore himmelriket!

Rastlös

(Edvard Munch- the Scream)

Sitter i min bur (kontoret på jobbet) och känner sekunderna, dessa droppar av liv, rinna iväg hejdlöst och till ingen nytta. Länge har det känts som om att jag missar livet, att det rinner förbi mig i en jämn och monotom ström av knappt noterbart avlösande, behagliga med ack så händelselösa dagar. Som om tiden håller på att rinna ut. Äventyrens dagar minskar och minskar och minskar...

Rastlösheten pirrar i min hud. Jag drömmer mig bort, okoncentrerad och ointresserad av nuet.

Hela jag känns som om möjligheten att evaporera och ge mig ut i världen kroppslös vore en möjlighet. Jag måste knyta händerna för att grunda mig själv i här:et och nu:et. Knyta nävarna som för att för säkerhets skull kolla om någon högre makt tänkt att det vore en kul idé att uppfylla hennes önskningar och låta henne drifta bort i en dimma av osammanhängande molekyler. Men mina händer finns alltid där, solida, darrande, frustrerade. Jag blir lika besviken varje gång.

När själva hjärtslagen och det dova dunket av pulserande blod i ens ådrar är som en piska, en hetsning mot liv, mot rörelse, ställer jag mig frågan: hur programmerar man om sin egen hjärna?? Hur blir jag av med känslan att livet rinner ifrån mig, att innan jag vet ordet av kommer att sitta här, gammal, orkeslös och fullständigt ointresserad av en värld jag inte längre kommer att förstå mig på? Hur hindrar jag min rastlöshet från att byggas på, byggas så hög och så bred, att det inte längre finns något val kvar än att börja utagera all denna bristfälligt kontrollerade energi. Utagera destruktivt och utan hänsyn till behoven hos de människor som är bundna till mig? Jag skräms av mig själv, min längtan efter både frihet och handling gör mig kallsvettig.

Hur blir jag av med min rastlöshet?

Friskis & Svettis

Gårdagen var tagen direkt ur ett avsnitt av Twilight-Zone. Jag sov ingen middag, shoppade kläder med dottern och när kvällen kom och datorn var avslagen, tränade jag. Tills jag svettades. OCH jag gick och lade mig innan 02:00.

Jag kan knappt tro det själv.
Är fortfarande helt paff.
Vad hände?

Mina magmuskler och jag är rörande överens: Det var ingen bra idé.
Jag kommer definitivt att hålla mig till mina vanliga motionsformer i framtiden: sex och hajkning. Båda är effektiva och trevliga former att svettas till. Tror mig inte? Läs detta! (För allt som står på internet är ju sant...)

Mental ventil under sensur - ingen framgångshistoria!

De flesta bloggar har blogginlägg om hur man gör just sin blogg till en framgångshistoria, och ett av tipsen är alltid att specialisera sig. Att välja ett ämnesområde och sedan hålla sig inom den ramen. I allt.

I mitt huvud blinkar en stor hollywoodskylt upplyst av färglada lampor med texten ”Yeah, Sure” när jag tänker över det förslaget. Visst, specialiserade bloggar kan vara ett himmelrike för den som bara tänker på en sak och vill veta mer om just det ämnet. Personligen brukar de tråka ut mig efter andra besöket.

För mig är bloggen en mental ventil, en digitaliserad version av den mundiarré och de hjärnsläpp som överfaller mig med jämna mellanrum, förevigade i cyberrymden för kommande likasinnade vilsna nätsurfare. Ett testamente över mitt hopplösa huvud och min allmänna förvirring, över min verklighet och all den mundänä bullshit den innehåller. För att vara ärlig fattar jag inte varför man, inom ett av de friaste forumen som finns, skall sensurera sig själv över huvudtaget. Varför, och när, blev bloggare så överkörda av marknadskrafterna att de tror att det enda sättet för dem att vara ”framgångsrika” är att kopiera företagsstrategier och specialisera sig? Vad är överhuvudtaget en ”framgångsrik” blogg? Den med mest läsare, eller den som tjänar sin skrivares behov av uttryck mest? Tydligen är det besöken som räknas för de flesta, och den prioriteringen tog verkligen skruv när någon sedan kom på att börja ladda upp reklam på sin sida och börja sälja skräp sida vid sida med sina mest innersta tankar. Okej, hamnade lite utanför det huvudsakliga ämnet där igen... återgår och rätar mig i ledet.

Just en av fördelarna med en blogg är ju friheten. Man får vara en salig röra av kunskap, känslor, intryck och uttryck, och det är OKEJ. Fullständigt normalt. En förutsättning om man vill klassas som homo sapiens, till och med. Men, för att vara lite konformativ, om så bara på låtsas och för en liten, liten stund, tänkte jag över det hela. Gav det seriöst en chans. Hmm... Om bloggen bara fick handla om en sak, ett enda tema och oändliga versioner av det, vad skulle det temat då vara? Gääsp... Kom fram med ABSOLUT INGENTING (Surprise!) , förutom...


... ledsången till mitt liv, och min blogg, om någon skulle vara det minsta intresserad av att veta det? Sången är ”La donna é mobile” som kvinnotjusaren Hertigen av Mantua sjunger i operan ’Rigoletto’.
Aaah... Ironi - min favorit.

La donna è mobile
Qual piuma al vento,
Muta d'accento — e di pensiero.
Sempre un amabile,
Leggiadro viso,
In pianto o in riso, — è menzognero.

La donna è mobile
qual piuma al vento
Muta d'accento e di pensier!
e di pensier!
e di pensier!
È sempre misero
Chi a lei s'affida,
Chi le confida — mal cauto il cuore!
Pur mai non sentesi
Felice appieno
Chi su quel seno — non liba amore!

La donna è mobile
qual piuma al vento,
Muta d'accento e di pensier!
e di pensier!
e di pensier!

I väntan på bok nr 7 och 8...

J.R. Ward, Black Dagger Brotherhood

"Welcome to the wonderful world of jealousy, he thought. For the price of admission, you get a splitting headache, a nearly irresistable urge to commit murder, and an inferority complex. Yippee."

~

“You know,” he said, “this is why I love you so much.”
Her tone was heartbreakingly warm. “What do you mean?”
“You don’t ask me to go inside because it’s cold. You just want to make it easier for me to be where I want to stand.”

~

"What brings you onto my property?" Rhev said, cradling his mug with both hands trying to absorb its warmth.
"Got a problem"
"I can't fix your personality, sorry"

~

She smiled a little. ”You are a manipulator.”
”I like to think of myself more as an outcome engineer.”

La belle dame sans merci, John Keats

(Frank Cowper, 1877-1958)

La Belle Dame Sans Merci

Ah, what can ail thee, wretched wight,
Alone and palely loitering?
The sedge is withered from the lake,
And no birds sing.

Ah, what can ail thee, wretched wight,
So haggard and so woe-begone
The squirrel's granary is full,
And the harvest's done.

I see a lily on thy brow
With anguish moist and fever dew,
And on thy cheek a fading rose
Fast withereth too.

I met a lady in the meads,
Full beautiful, a faery's child:
Her hair was long, her foot was ligh,
And her eyes were wild.

I set her on my pacing steed,
And nothing else saw all day long;
For sideways would she lean, and sing
A faery's song.

I made a garland for her head,
And bracelets too, and fragrant zone;
She looked at me as she did love,
And made sweet moan.

She found me roots of relish sweet,
And honey wild, and manna dew,
And sure in language strange she said,
'I love thee true!'

She took me to her elfin grot,
And there she gazed and sighed deep,
And there I shut her wild, sad eyes---
So kissed to sleep.

And there we slumbered on the moss,
And there I dreamed, ah! woe betide,
The latest dream I ever dreamed
On the cold hill side.

I saw pale kings, and princes too,
Pale warriors, death-pale were they all;
Who cried---'La belle Dame sans merci
Hath thee in thrall!'

I saw their starved lips in the gloam,
With horrid warning gaped wide,
And I awoke and found me here,
On the cold hill side.

And that is why I sojourn here,
Alone and palely loitering,
Though the sedge is withered from the lake,
And no birds sing.

Mellan öronen på folk och fä

Att liberaler och ateister är smartare än genomsnittsbefolkningen är nu kanske ingen nyhet för de flesta. Har man en gång lärt sig att använda huvudet brukar det visa sig. Men du gumman är för ung för att lägga det här på minnet, så därför vill jag ha det sparat här på bloggen, så att du någongång kan hitta det.
Det här är samhällsforskning det, gumman min! Snälla, Söta - Bli inte en konservativ ung vuxen när du blir stor! Ifrågasätt allt - även mig! (Nu låter det ju som att jag kan och vet allt, och ... Tjah, det gör jag juh... *rycker på axlarna lite nonchalant*) Det som finns mellan dina öron är mer värdefullt än guld, mer livsbejakande än vatten och luft. Använd det! Pleeez....för mammas skull?!


Så här skrev ÖT den första mars 2010:

"Undersökningen är gjord av utvecklingspsykologen Satoshi Kanazawa, rapporterar CNN.

Forskningsresultatet baseras på en omfattande undersökning som visar att personer som karaktäriserar sig själva som liberaler och ateister i genomsnitt har ett högre IQ än normalbefolkningen. Ateister når i genomsnitt upp till ett IQ på 103, medan personer som karaktäriserar sig som troende stannar på ett genomsnitt på 97. Gruppen konservativa unga vuxna har ett IQ-genomsnitt på 95.

Satoshi Kanazawa säger till CNN att skillnaden inte är förbluffande, men ändå tillräckligt stor för att vara av statistisk betydelse.

Undersökningen kommer att publiceras i sin helhet i Social Psychology Quarterly."

Reklamera staten

Regeringspartierna har sedan oktober 2009 enats om att den nya Yle-avgiften införs 2012. Exakt hur stor avgiften blir besluts av nästa regering hösten 2011. Ingen slipper undan, ingen blir befriad, varken hushåll eller företag. Det är fråga om en avgift av skattenatur, och vid vet ju hur det är med den saken...

Only death and taxes...

Senaste budet på denna avgift kommer från samlingspartisten och kommunikations ministern Suvi Lindén. Hon har gnuggat geniknölarna och tycker 190-195 EUR per hushåll för äran av YLEs tjänster, dvs finsk television och radio är rimligt. Visst, 190-195 är billigare än den nuvarande TV-avgiften på 224,-. Men det är inte summorna som är grejen, det är principen!


Först släckte de ner det analoga nätet och alla tvingades skaffa sig en ’digibox’. Pensionärer och åldringar blev överlyckliga – mer skit de inte behövde, förstod sig på eller ens ville ha prackades på dem. Ungdomarna och medelåldern såg fram emot den lovade ökningen av sändningskvalitetén och det ökade sändnings utbudet.
De borde vetat bättre...
’Mindre utsatt för extrerna störningar ’ var ett av argumenten för konsumentens del. Vilket skämt, rutan har aldrig flimrat så mycket som nu. Bredbildssändningar för dem som hade en tv apparat som klarade av det, och tilläggsinformation om programmen var andra argument. HDTV blev den nya saken att HA, och så började den huvudlösa konsumptionen igen. Flatscreen HDTV blev status. Pffft säger jag, ser ingen förbannad skillnad på bildkvalitén alls, och min gamla tv har jag haft i 15år.

Ok, ett litet sidospår...
Tillbaka till det huvudsakliga ämnet!


Nu vill den finska staten få pengarna att rulla igen, resultatet av marknadsekonomins spark i baken hamnade tydligen inte tillräckligt i den nationalekonomiska kistan. De finska tv och radio kanalerna anses nu vara”public service”, inte frivilligt nöje, och det betyder att man ska ha betalt för skiten. Så nu ska det mjölkas ytterligare, 190-195/hushåll. Och här är det som får mig att koka, håll i er nu: Oavsett om man ens äger en tv eller radio, oavsett om de största av YLEs så kallade public service tjänster utnyttjas eller inte. Dream on... I vilken verklighet betalar man t.ex. räntor på ett lån man inte har? Varför då betala för nåt man inte vill ha, inte har bett om, inte fyller något behov? Vill jag se på reklam? Filmer från 80-talet? Väderrapporten? Nyheterna? Kauniit ja rohkeat eller nån motsvarande vidrig telenovela? Lyssna på gudstjänst via radion? Lite finsk humppa kanske? Tro mig, Jag vänder mig inte till YLE i första taget i så fall, det kan jag lova.

Public service, my ass!
Den enda public service tjänsten de kan erbjuda som jag ser nyttan av, är de varningar som kan pipa i en remsa i tv-rutan. Jag behöver inte flera olika kanaler för det. Stäng ner alla utom en radio och en tv-kanal. Och visst, låt det gå på finska för all del – jag bor här i landet och har haft vett nog att lära mig språket, så den prestigekampen bryr jag mig inte om – JAG KOMMER ÄNDÅ ATT DÖ, ... så smånigom. För jag ser inte på de jävla kanalerna, och humppa är inte min grej för radion heller, så varningarna de utfärdar kommer aldrig nå mig. Däremot lär jag inte dör på grund av brist på varning. Varför? Det finns snabbare informationskällor än radio och tv idag. Jo, faktiskt - Otroligt, men sant!



Jag är vid det här laget spyfärdig och känner för att rekommendera civil olydnad. För varje dag den avgiften är i kraft uppmanar jag alla att reklamera kommunikationsverkets tjänster. Liksom en undermåligt tillagad måltid blir skickad tillbaka till resturangens kök, kommer jag att reklamera och reklamera kommunikationsverket. De har inte monopol på kommunikation, dessutom är de flesta av oss någotlunda kvalitets medvetna konsumenter. Varför då betala för skit vi inte bett om?!

Bright Star, John Keats

Bright Star


Bright star, would I were steadfast as thou art —
Not in lone splendour hung aloft the night
And watching, with eternal lids apart,
Like Nature's patient, sleepless Eremite,
The moving waters at their priestlike task
Of pure ablution round earth's human shores,
Or gazing on the new soft-fallen mask
Of snow upon the mountains and the moors —
No — yet still stedfast, still unchangeable,
Pillow'd upon my fair love's ripening breast,
To feel for ever its soft fall and swell,
Awake for ever in a sweet unrest,
Still, still to hear her tender-taken breath,
And so live ever — or else swoon to death.