Min mormors gamla fiskestuga har i mitt minne alltid haft av en air av lyckligare dagar. Ett minne som luktar lantlig enkelhet; sol, smultron, havets brus och nybryggt kaffe. En pigg och glad mormor, brunbrända ben, kortspel och muslort. Nostalgi, kan konstateras, är en makt att räkna med vad gäller mig. Att 30-års förfall inte var ett problem stort nog för att avskräcka mig är ett testamente över just hur stort inflytande nostalgi kan ha. Men som alla fastighetsförmedlare vet finns det bara tre säljtriumfer: Location, location, location. Utan det var muslorten inte mycket värd, och t.om mannen M tyckte att min ide om tre lador utspridda i solfjäderformering vore mer önskvärt. Så... - no deal. Vissa minnen är helt enkelt inte ämnade att dras upp ur sina mörka vrår. Det magiska pirret de små glimtarna av hågkomst känns som är mer värda än den kliniska granskningen, värdedumpningen som friskt hånler och stjäl en del av de kaffedoftande, smultronsmakande barndomsminnena.
Så ok, vid 32 är väl intetgörandet av den vanföreställningen inte en större förlust. Men, det är däremot tanken på att ett av min dotters barndomsminnen inte kommer att vara om en litet rött torp. Någonstans där hennes katt svansar kring henne i solgasset, fet och frodig efter alla sommarmöss. Någonstans där man spelar kort på kvällarna i ljuset av stearinljus, där skvalpet från vågor vaggar en till sömns efter en lång dag. Jag skulle så gärna ge henne ett sådant minne, något som hon i sin tur tröstande kan suga på när vardagen blir för grå och déclassé - som en tyngd av trovärdighet när det blir hennes tur att yttra den enda mening som sägs av varje generation:
'Det var bättre förr'.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar