Rastlös

(Edvard Munch- the Scream)

Sitter i min bur (kontoret på jobbet) och känner sekunderna, dessa droppar av liv, rinna iväg hejdlöst och till ingen nytta. Länge har det känts som om att jag missar livet, att det rinner förbi mig i en jämn och monotom ström av knappt noterbart avlösande, behagliga med ack så händelselösa dagar. Som om tiden håller på att rinna ut. Äventyrens dagar minskar och minskar och minskar...

Rastlösheten pirrar i min hud. Jag drömmer mig bort, okoncentrerad och ointresserad av nuet.

Hela jag känns som om möjligheten att evaporera och ge mig ut i världen kroppslös vore en möjlighet. Jag måste knyta händerna för att grunda mig själv i här:et och nu:et. Knyta nävarna som för att för säkerhets skull kolla om någon högre makt tänkt att det vore en kul idé att uppfylla hennes önskningar och låta henne drifta bort i en dimma av osammanhängande molekyler. Men mina händer finns alltid där, solida, darrande, frustrerade. Jag blir lika besviken varje gång.

När själva hjärtslagen och det dova dunket av pulserande blod i ens ådrar är som en piska, en hetsning mot liv, mot rörelse, ställer jag mig frågan: hur programmerar man om sin egen hjärna?? Hur blir jag av med känslan att livet rinner ifrån mig, att innan jag vet ordet av kommer att sitta här, gammal, orkeslös och fullständigt ointresserad av en värld jag inte längre kommer att förstå mig på? Hur hindrar jag min rastlöshet från att byggas på, byggas så hög och så bred, att det inte längre finns något val kvar än att börja utagera all denna bristfälligt kontrollerade energi. Utagera destruktivt och utan hänsyn till behoven hos de människor som är bundna till mig? Jag skräms av mig själv, min längtan efter både frihet och handling gör mig kallsvettig.

Hur blir jag av med min rastlöshet?