Mental ventil under sensur - ingen framgångshistoria!

De flesta bloggar har blogginlägg om hur man gör just sin blogg till en framgångshistoria, och ett av tipsen är alltid att specialisera sig. Att välja ett ämnesområde och sedan hålla sig inom den ramen. I allt.

I mitt huvud blinkar en stor hollywoodskylt upplyst av färglada lampor med texten ”Yeah, Sure” när jag tänker över det förslaget. Visst, specialiserade bloggar kan vara ett himmelrike för den som bara tänker på en sak och vill veta mer om just det ämnet. Personligen brukar de tråka ut mig efter andra besöket.

För mig är bloggen en mental ventil, en digitaliserad version av den mundiarré och de hjärnsläpp som överfaller mig med jämna mellanrum, förevigade i cyberrymden för kommande likasinnade vilsna nätsurfare. Ett testamente över mitt hopplösa huvud och min allmänna förvirring, över min verklighet och all den mundänä bullshit den innehåller. För att vara ärlig fattar jag inte varför man, inom ett av de friaste forumen som finns, skall sensurera sig själv över huvudtaget. Varför, och när, blev bloggare så överkörda av marknadskrafterna att de tror att det enda sättet för dem att vara ”framgångsrika” är att kopiera företagsstrategier och specialisera sig? Vad är överhuvudtaget en ”framgångsrik” blogg? Den med mest läsare, eller den som tjänar sin skrivares behov av uttryck mest? Tydligen är det besöken som räknas för de flesta, och den prioriteringen tog verkligen skruv när någon sedan kom på att börja ladda upp reklam på sin sida och börja sälja skräp sida vid sida med sina mest innersta tankar. Okej, hamnade lite utanför det huvudsakliga ämnet där igen... återgår och rätar mig i ledet.

Just en av fördelarna med en blogg är ju friheten. Man får vara en salig röra av kunskap, känslor, intryck och uttryck, och det är OKEJ. Fullständigt normalt. En förutsättning om man vill klassas som homo sapiens, till och med. Men, för att vara lite konformativ, om så bara på låtsas och för en liten, liten stund, tänkte jag över det hela. Gav det seriöst en chans. Hmm... Om bloggen bara fick handla om en sak, ett enda tema och oändliga versioner av det, vad skulle det temat då vara? Gääsp... Kom fram med ABSOLUT INGENTING (Surprise!) , förutom...


... ledsången till mitt liv, och min blogg, om någon skulle vara det minsta intresserad av att veta det? Sången är ”La donna é mobile” som kvinnotjusaren Hertigen av Mantua sjunger i operan ’Rigoletto’.
Aaah... Ironi - min favorit.

La donna è mobile
Qual piuma al vento,
Muta d'accento — e di pensiero.
Sempre un amabile,
Leggiadro viso,
In pianto o in riso, — è menzognero.

La donna è mobile
qual piuma al vento
Muta d'accento e di pensier!
e di pensier!
e di pensier!
È sempre misero
Chi a lei s'affida,
Chi le confida — mal cauto il cuore!
Pur mai non sentesi
Felice appieno
Chi su quel seno — non liba amore!

La donna è mobile
qual piuma al vento,
Muta d'accento e di pensier!
e di pensier!
e di pensier!