Ansel Adams (1902-1984), vem har inte hört om honom? En mästare på svart-vitt och en av mina personliga favoriter eftersom jag i honom tycker mig kunna skönja samma förkärlek för träd som jag har. Jag älskar träd! Av alla växter på den här planeten är det något kittlande magiskt med träd enligt mig. Finns det något mer vördnadsfullt och respektfullt än ett gammalt stort träd? Den karva barken, suset från löven och knarret av grenarna. Det är som en person ur ett avslägset förflutet, stelnad på plats av ålder och tidernas härjningar. Barken, den åldrande kroppen som bär vittne om erfarenhet och lidande. Grenarna sträcks ut mot himlen i ett försök att hålla tiden still, att vara medveten om nutiden, och ur lövens sus skönjs en forntida hälsning av lugn och visdom.
Hur som helst, det här inslaget skulle handla om Ansel, inte om mina fantasier om träd, men det är tydligen den riktningen min skalle vill ta idag. Det jag skulle ha sagt om Adams var att ”He didn't believe that the color processes of his day could produce results to compare with the rich visual deliberation, the fine-grained luxuriance of his work in black and white.” Det till trots har Harry Callahan, en annan duktig fotograf gjort en bok ”Ansel Adams in Color” där man bland annat kan se detta:
Inte så illa...!
Inte så illa...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar