Fejt, fatin å ful

"Fejt, fatin å ful" är ett uttryck som blev väl använt i Bitchtriangeln för ett antal år sedan, och på något sätt känns det särdeles passande att alla andra får bekanta sig med det uttrycket idag. För "Fejt, fatin å ful" innehåller så mycket mer än det uppenbara gnället.

Egentligen har jag ingen orsak att vara en sån heinous bitch idag, mitt liv är i jämförelse med många andras välorganiserat och behagligt tomt på allvarliga problem. Jag har förutom ett svårhanterligt humör inga andra allvarliga mentala störningar (som jag vet om i alla fall). Jag är lycklig nog att ha ett stadigvarande arbete som jag vanligtvis trivs med. Min dotter är frisk och välartad. Min ekonomi är hanterbar. Jag har en underbar man i mitt liv, äkta kärlek och hela det köret, även om det är på distans. Vänner, familj och fritidsintressen. Ingen orsak att gnälla alltså. "Man kan definitivt ha det värre" är ett av mina favorit uttryck. Men så har det för tusan inte känts idag, och därför ska jag vräka ur mig min ångest här, istället för att pina alla mina bekanta via telefon med det faktum att idag känner jag mig särkilt misslyckad och vilsen. Inte ens en timmes sadomasokism i gymmet (jo, jag har till och med lite tid över för mig själv också, återigen inget att gnälla över) fick mig på bättre humör, vilket det vanligen brukar.

Så vad är problemet? Jag har redan haft min trettioårskris, har äntligen insett att mitt fett och resten av min kropp är bästa vänner och aldrig kommer att skiljas åt, jag har redan insett att alla försök att slippa cigaretterna kommer att resultera i vansinne och allmän hysteri från min sida, att jag aldrig kommer att bli en graciös, älvlik professionell dansare som jag drömde om i min rosa-glittriga barndom.

Jag kan inte ge nåt annat svar än att livet i sig självt, de små detaljerna, är problemet. Du kommer aldrig undan paragrafrytteriet och "the backstabbing" på jobbet (och jisses, det har varit mycket sånt på den sista tiden), du kommer aldrig undan det faktum att i slutet av månaden är kassan skral, att tvätthögen aldrig kommer att minska och helt upphöra, att blyga människor aldrig säger något medans de pratsamma aldrig förstår när de ska hålla käft, att man inte kan vilja dumma människor till smarthet lika lite som man kan vilja en lat till produktivitet, och listan fortsätter... Allt mycket välbekant och vanligtvis hanterbart, men inte idag. Idag, väldigt moget och rationellt, tänker jag vara allmänt störd, och stolt över det. Fejt, fatin å ful med andra ord.