Att sätta på TV:n är som att justera livet till passiv-mode. Tryck in knappen och all hjärnaktivitet avtar. Med en suck sjunker man in i soffan och blir en del av inredning, katatonisk förutom under reklamerna när det ska rökas och kissas. Det finns inget så bombsäkert sätt att förstöra en hemmafest på som att knäppa på TV:n. Oavsett hur kort tid den är på, är stämningen alltid förstörd. Kolla vädret - partypooper. Kolla lotto – partypooper. Skadan är skedd med de första flimrande bilderna, och apatin infinner sig som amen i kyrkan. Hjärnbalken liksom töms, och korrelationen till programmens sakinnehåll kan ingen förneka, hur svängd i käften man än är.
Det sagt kan de flesta räkna ut att TV:n inte står på särskilt ofta hemma hos mig. Ja, inte sen jag har kommit hem i alla fall. Min dotter ser förståss på allt hon hinner med och får lov till, som vilken annan 11-åring som helst. Men efter middagen kommer läxläsning, och då tystas dumburken ner. Och mer som en regel än ett undantag förblir den avknäppt under resten av kvällen. Vi gör annat, gärna tillsammans, istället som de überpräktiga helylle människorna vi är. *himlar med ögonen*
’So you think you can dance’ är det enda programmet jag försöker följa just nu. Mind you - försöker! Oftast sitter jag med näsan för djupt i en bok eller med armarna för djupt i tvätthögen för att registrera att det är dags. Men igår stod TV:n som vanligt på när jag kom hem från jobbet och helt oväntat såg jag faktiskt en del av ett program, som inte bara fångade utan dessutom klarade av att behålla min uppmärksamhet. Det var nåt inslag om en komisk/musikalisk duo kallad ’Flight of the Conchords’. I'm in love! Med vad? Klicka på bilden nedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar