Samhället och kärleken

I och med de skandaler som har chokat grannstaden har jag tänkt mycket på kärlek och på vilket sätt kärleken till medmänniskan fungerar i ett samhälle.


På Synthesis blogg hittade jag rakt av det jag själv gått och funderat på. Hans inlägg heter Acceptance och handlar inte direkt om just detta, men i hans inlägg om acceptans bekriver han hur viktig kärleken är i ett samhälle, vilken otroligt viktig betydelse det har:

"Most of us recognize the sense of comfort we feel when we arrive at a place where we are loved, a sense of ...de-burdening - the load lightens, the stress fades away, words flow smoothly, smiles are more frequent, expressiveness is more unfettered... There's more - we also feel safer, more cocooned, perhaps even impervious to harm. It's a sense of home isn't it?

…

When you look at successes in education or when you look at places where binge drinking isn't as much of an issue, there is one (at least) common denominator - community. When I think of community, I think of a place where acceptance reigns - the group accepts and cares for the individual, and every adult is a parent to every child, every one a sibling to each other. Look at almost every successful school and you will find a community of people (parents, teachers, administrators and students) that share in the goal of raising great children; you can judge the strength of that community by whether students and their families stay connected to the school after graduation. Schools like this have a sustained record of success, and are led by people who care and people who are committed to the best for their community."

Hans ord är sanna, det känner vi nog allihopa. Jag lyfter ödmjukt på hatten inför hans insikt!Så hur är det egentligen med oss idag? Visar vi vår kärlek i samhället? Jag tror inte det, och här är varför: Vi skriver arga insändare när kommunen inte hinner skotta snö, men hur många av oss skottar grannens infart med vår egen lilla skyffel utan att tänka destu mer på saken? Sandar det pensionerade parets trappa? Plockar undan grannbarnens cyklar från infarten? Plockar bort någons skräp från torget? Visserligen inte alla, men de flesta av oss är helt enkelt inte engagerade nog. Vi har möjligheten att ge, men gör det inte. Bekvämlighet? Girighet? Lathet? Vad är orsaken? När började vi känna att vi personligen förlorar något av att hjälpa någon annan utan baktanke, gentjänst eller ersättning? Vi väntar oss stöd från samhället, visst, men vi är inte lika benägna att ge något tillbaka. Vi ser till vårt och de våra, och gruppen vi accepterar och känner ansvar inför verkar ha minskat med varje generation. Vad leder denna minskning till? Synthesis skriver:

"The indifference towards the individual, the absence of real community from birth onwards could be a predictor of poor academic performance, drinking, other addictions, the tendency towards criminal behavior, etc. Most people go out drinking because it's the only time they have a connection (albeit ephemeral) with others - a chance to belong for those moments to a group. Children join gangs because of the pride of belonging. When there is no alternative to real connection, real acceptance and real community, an easy way out is to drink your way into that feeling for at least those few hours where your behavior is accepted, your words are listened to (and enjoyed), your seat is held for you."

Tänkvärt, eller hur!? Länk till hans blogg finns i listan till höger och du blir länkad till inlägget "Acceptance" genom att klicka här.