Det har varit mycket vanligt med bizarra post-apocalyptiska drömmar as of late. Ofta kämpar jag mig igenom stadruiner på jakt efter skydd eller rent vatten med dottern, gubben och mina vänner i släptåg. Muterade zombieapor eller kannibaler våra ständiga förföljare och jag den ihopbitne, trötte ledaren, tagen direkt ut en Rambofilm.
Den senaste episoden utsppelade sig i vattenfyllda katakomber. Vi vadar genom smutsigt, snuskigt vatten fyllt av skelett och döda råttor. Gubben vid handen för han är blind, Elinor håller facklan. Vi anländer till ett halvtorrt lagerrum, och efter att säkerhetskontrollerat det smygandes med min överdimensionerade machete kollapsar vi i en grön gammal möglig soffa i ett hörn. Jag tänder lamporna (jag vet, att drömma konsekvent är aningen svårt) och som jag gör det hör jag hur stegen av nån i högklackat närmar sig oss. I panik tittar jag upp i taket. Eluttaget ovanför soffan fungerar inte, och utan tillräckligt med ljus kommer gubben aldrig få sin syn åter. Skumma lampor vajjar sakta i taket och sänder djupa skuggor över hotande lådor och bråte. Ingenstans finns nån extra lampa att hänga över soffan för att hålla mina käraste trygga. Jag biter ihop, macheten i högsta hugg, beredd på vad som helst. När jag ser vem det är som kommer trippandes, en kvinnlig Hitler i läderoutfit, slappnar jag av. Våra ögon möts i samförstånd, hon räcker mig en bordslampa, och går vidare. Men det som inte blir sagt är ändå sant. Bordslampan är tillräcklig att ge honom synen åter, men han kommer ändå aldrig att riktigt se.
Igen, it all makes perfect sense to me.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar