A midsummernight's (bad) dream

Beep_ beep_ beep. Bzz-bzz-bzz.

Klockorna ringer, det är dags att gå upp. Känner mig pigg och utvilad och stiger upp för att stänga av dem. Men på något underligt twilight-zone-vis vaknade jag sedan en 40 minuter senare, fem minuter försenad till jobbet, och med ett mycket levande minne av min dröm längst fram i skallen.

Välkommen till Bizzarro-world:

Min gubbe sätter dit mig för mord. Innan jag hinner bevisa min oskuld blir jag halshuggd vid giljotinen (i drömmen är det 2000-, inte 1700-tal). När min oskuld väl är bevisad (med hjälp av en amatör videofilm från youtube som visar att det var en skyltdocka och inte en riktig människa som jag och en grupp tjejer knivhugger sådär ’på skoj’ i lastutrymmet på en blå paketbil (WTF??!!)) är jag huvudlös. Mitt huvud som föll i marken har ådragit sig sådana skador att det måste genomgå extensiva reparationer. Under tiden får jag använda ett i plast. Ett huvud som, säger experterna, liknar mig så mycket som möjligt. Ett stelt, utryckslöst Barbie-huvud.


Med mitt Barbiehuvud kan jag se, tänka och t.o.m prata fast jag låter som Stephen Hawking. Det passar illa och glider av min halsstump ständigt och jämt, så scarfar blir en del av min vardag. Jag fortsätter att gå i skolan?! för livet är ju "trots allt inte över än", och efter en period av ’dra-häftigt-in-andan- och-stirra-förfärat’ blir mina klasskamarater tack och lov vana med mitt uttrycklösa ansikte. Vännerna J och M skriver en bok insprirerad av mig. ’Livet Som Flickan Med Plasthuvudet’ blir en bestseller tack vare deras psykologiska insikt till mitt kaotiska inre som inte speglas i det yttre bla, bla, jada, jada... En blödig frisör som läst boken erbjuder mig att slinga mitt långa plasthår ’för att göra det mera naturligt och liv-likt’ och jag blir rörd av erbjudandet men tänker: Du, hur fan kan någonting se liv-likt ut med ett plasthuvud?!

Och så vaknar jag.
Det värsta? It all makes perfect sense to me.