When the past comes back to haunt you

I was grocery shopping when suddenly I caught a glimpse of a once familiar face. There, amidst cucumbers and ripe tomatoes, aided by the second verse of Abbas ”The winner takes it all” blurring out of the speakers, I felt an unusual pang of the past. The long ago, and already lived through, hope, disappointment, resignation and heartache was distilled into a second. During that second my past came back to haunt me, and it was as though all these years since had never been. I felt miserable, sick to my core, once again shivering in the cold backwash of a relationship gone bad.

I was in your arms
Thinking I belonged there
I figured it made sense
Building me a fence
Building me a home
Thinking I'd be strong there
But I was a fool
Playing by the rules

But as that second passed, and the song continued, so has I. The winner really takes it all, and in this case, I was the unlikely winner. Warmth came flooding back, and with it an enormous gratitude. Gratitude for what once was, cause although at the time hurtful, it helped me evolve and grow as a person. Gratitude for what is: All the bounty in my life; the sense of self, the oh-so-good and loving man, the healthy and happy teenager and the friends that stuck. And gratitude for things yet to come: the making of a harmonious home, the adventures to be had, the laughs, the children, and time spent together.

I bought the rest of my veggies with a smile on my face, despite the depressing chorus.

LCHF

Until recently I had never been on the receiving end of prejudice, being a young, fairly smart Caucasian woman in the very equal rights Finland. But since turning my life into a path that has not only made me healthier and thinner (OK, not quite there yet, but I’m slimming down as we speak) that has certainly changed. It’s unusual to say the least, being the recipient of so much disbelief, disdain and even down-right patronizing amusement.

I’ve always been interested in psychology, and have always made an effort to try to get what motivates other people. Making the conscious effort of putting myself in someone else's shoes has made me get along and understand even the people that others tend to shy away from. Recently that desk-knowledge has been given a hard run of practice.

During the last couple of years I’ve grown more and more tired. Being only 33 years old, I should be hitting the peek of my life, right?! Instead, I was heading in the other direction. How many grown women do you know that naps for 1-1,5h every day? Not many I’d bet. Overweight has followed me since my daughters birth 12 years ago, and during the years my fat and my body turned into BFF:s. I was constantly exhausted, stressed out of my mind and I felt like a complete failure not being able to give my family the attention they deserve . In June 2011 you could say I was woken up. Abruptly.

Health, an illusive little word you never think about until it’s gone, made me rethink my way of living, and consequently also my eating habits. One of my favorite quotes, recently discovered, is: ” Insanity: doing the same thing over and over again and expecting different results.” (or something to that effect) So instead of listening to the same experts and doctors that were supposed to know what to do, and instead thinking outside the pre-approved box of norms and health advice, I found LCHF.


The results haven’t kept me waiting. I’m loosing weight and gaining equilibrium, feeling fuller and more alert than since, well, as far back as I can remember. Noticing my changed eating habits the questions started - And when given the answer, so did the prejudice.
I realize that hearing that something one has believed in for an entire lifetime (fat is bad) is a downright lie (fat is good, carbohydrates are pure evil) your first reaction is to fervently protect your way of life, your view of the world. We’re only humans after all and the reaction was to be expected. But, if one hasn’t done the research oneself, all I ask is that one at least considers the possibility that maybe one could be wrong. By the reactions I’ve had, varying from utter and profound disbelief to partial recognition mixed with a sad attempt at reconciling both worlds, giving up on old unproven dogmas is sadly surprisingly hard for most of us.


Sincerely,
Pepsi-Mama

41Q

Din personlighetstyp:

Bestämda och uppriktiga. Födda ledare. Utomordentlig förmåga att förstå övergripande organisatoriska problem och finna hållbara lösningar. Intelligenta och allmänbildade, ofta mycket bra talare. Värderar kunskap och kompetens och har inget överseende med ineffektivitet eller dåligt organiserad verksamhet.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Företagsledare, VD:ar, organisationsgrundare, affärsföreståndare, chefer, entreprenörer, domare, advokater, jurister, datakonsulter, universitetslärare, politiker, kreditrådgivare, fackrepresentanter, marknadschefer, banktjänstemän, systemanalytiker, forskare.

Woooh... Mitt i prick. 41Q är skrämmande. Testa själv här.


"Bestämd och uppriktig" = Sant.
"Har inget överseende med ineffektivitet eller dåligt organiserad verksamhet" = Spot on.

Det som slår mig mest är ändå det att jag låter som världens mest tråkigaste person. Antar det måste finnas såna som oss också...

Neurotiskt symptom

Sjukhuset, inremedicinska avdelningen.

Finska läkaren:
-Ja, det er ett mucket tudligt neurotiskt symptom.

What?...

-Eeh... försöker du säga att jag är hypokondrisk?

-Nej,nej. Nefrotiskt, glomerulonefrit. Mucket suka njurar. Mycket medicin.

Medans läkaren kutryggat går lös på tangentbordet kan jag inte hjälpa att tycka att det där neurotiska skulle ha varit mycket mera hemvant på nåt sätt. Oh well...

Empty hallway

You know how they say 'Home is where the heart is'? Well, for me it's more like 'Home is where your hearts are', as in wherever your loved ones are, that's home.

~*~

It's Friday, last day of work. I have the entire weekend for myself. My daughter's off to her dads, boyfriend's staying in Helsinki. Time alone is a precious commodity, and I'm looking forward to it. No pressure, no distractions. Just me and my books and whatever tasks I choose to undertake.

Lonewolf?
Me?
Nah.

Stepping through my front door, I could literally feel that there were no loved ones present. My apartment felt cold and empty, nothing more than bricks and plaster, nothing within the walls able to animate it, give it the feel of home. It was eerie as hell. Probably a bit what stepping into a murder scene must feel like. The evidence of everyday life is there to see; a discarded bowl of yogurt on the living room table, computer softly humming, pieces of teenage clothing scattered over the floor - but no pulse, no heartbeat.

Traveling

I hate traveling for work. It might sound like a chance to see the world, but all you really see are the back alleys of whatever hotel you're staying at, and, Oh Yay!: more offices. This is Frankfurt, "behind the scenes".

The master and commander was awaiting my return. Not too pleased with my absence and being cared for by friends of the family, he gave me a glance of utter disapproval and then continued ignoring me.

365 skräpdagar

Jag kan i ärlighetens namn inte säga om det beror på för mycket stress i livet, en vanlig medelålderskris eller den närastående möjligheten att äga mitt eget hem som har fått mig att gå igång rejält på det här med minimalism. Men gått igång, det har jag!

Det började i köket, fortsatte i vardagsrummet, och likt en sten som slängs i lugna vatten, har ringarna spridit sig. Hälften av mina köksskåp är tomma, och jag saknar ingenting av det jag hade. Vardagsrummet innehåller bara sådana böcker jag vill läsa IGEN, och inte en enda dublett. Alla viktiga papper är digitaliserade och bortslängda. Mapp efter mapp efter mapp har lämnat mitt hem. Musik CD:s är numera inscannade på datorn och gavs bort eller slängdes bort. DVD samlingen fick samma behandling. Min externa hårddisk tar upp en promille av det utrymme som innehållet i den tidigare upptog. Leksaker, gardiner, ljusstakar... sakta men säkert återtar jag det utrymme de har tagit i mitt hem, och den tid de stal bara i underhåll, rengöring och organisering.

Idag har jag en 'skräplåda' i min hall. Den har blivit min hemliga lilla glädje. Varje dag lägger jag något i den, och de dagar när fler än en sak läggs dit jublar jag inombords. Mitt dröm-mål är ett hem mer likt bilden ovan. Att när jag stiger in genom dörren en dag, inte genast se något som är på fel plats, nåt som måste åtgärdas, flyttas eller rengöras. Att ha ett hem som verkligen är en välkomnande oas av lugn, där möjlighet finns till det som verkligen betyder något: Kvalitetstid tillsammans.

Vill du börja någonstans, men vet inte var? Varför inte med mitt skräpfynd för dagen? Filtar! Vi är tre personer i mitt hushåll och sammanlagt ägde jag 7 filtar. När sjutton skulle vi ha användning för sju filtar samtidigt? En åkte ut till bilen som en del av förstahjälpkitet man borde ha där. Tre fick stanna kvar (en vardera) för kalla dagar och resten hamnade i lådan.

Piece-of-cake!

Vardagsdrama

Dottern framför datorn. Jag i mitt döskalleförkläde, pysslandes i köket. Dags för cigg. Går förbi dottern och slänger en blick mot datorskärmen. Håller på att svälja ciggen i ren förskräckelse.

SMS #1 åt Gubben:
...öppen skjorta och snäva jeans... Att läsa E:s chatmeddelanden när man går förbi kan ge en hjärtattack!! :-)

”Mamma, mamma! Kom fort!”
Torkar händerna och går till datorn i vardagsrummet. ”Vad är det?” ”Titta” säger hon och pekar mot en liten chatruta på datorns nedre kant.

J: Har jag chans på dig?
E: JO!
J: Bra <3

SMS #2 åt Gubben:
Åhå! Han fråga just chans, så nu har hon pojkvän åxå. Hmm... Kan man få dubbel hjärtattack?

Nerlugnad återvänder jag till köket. Det är ju fruktansvärt gulligt egentligen. Jag hade ju själv min första pojkvän i samma ålder och vad gjorde vi!? Höll händer, spelade fotboll. Oskyldigt, hur oskyldigt som helst. Inget att hetsa upp sig över. Kallsvetten byts ut mot varmt lugn.

”Mamma!”
”Mmm..”
”MAMMA!”
”Ja, vad är det!?”
”Säg en glad låt”
”Walking on sunshine tycker jag är glad. W-A-L-K-ing, stavas det”

Efter en stund av koncentrerad tystnad börjar Katrina & the waves skråla. Ljudnivån stiger och stiger och till sist hör jag hur dunket av trummorna ackompanjeras av vad som endast kan vara dansande fötter. Tar en snabbtitt. Javisst, hon dansar. Som en galning dessutom.

SMS #3 åt Gubben:
Jag har en tolvåring som dansar som galen till I’m walking on sunshine i mitt vardagsrum. Antar att det var rätt kille som frågade. J heter han. :-)

Småler fortfarande för mig själv när hon kommer in till köket. Katrina är på repeat i bakgrunden. Dottern storler med glittrande ögon där hon lutar sig mot köksbänken. Jag ser på hur hon skruvar på sig att hon har nåt att säga så jag är tyst och väntar. Låtsas ovetandes.
”Jag trodde nog att han gillade mig. Jag visste det nästan. För varje gång vi leker med andra så är han alldeles annorlunda, som om han inte ens ville leka med mig. Han är hur snäll som helst när vi är själva.”
”Ja, så kan det bli ibland, om man är rädd att nån ska lista ut att man är kär och börja retas. Det var nog bara därför tror jag. Men nu är han din pojkvän då. Härligt va? Att veta att den du gillar också gillar dig?" Hon nickar leende och studsar nervöst upp och ner över köksgolvet. Jag kan med förvånadsvärd klarhet fortfarande minnas hur det känns att vara nykär; magpirret, kroppen spänd av nervös energi, huvudet fullt av vackra, positiva osammanhängande tankar. Pirrar det i magen? frågar jag och kan inte motstå hennes uppenbara lycka länge utan ger henne en lång, stor kram.
”Jo” svarar hon och skruvar på sig ännu mer. Om det vore fysiskt möjligt att spricka av glädjeenergi är det hon, min lilla kära dotter som just fått sitt livs första pojkvän, som skulle göra det.

Vi föräldrar är otroligt priviligerade. Vi har platser på första parkett till ett av världens största draman; våra barns liv.