LOLCats

A clutterfree existense – Vardagsrummet

Rensningen i köket gav mig definitivt mersmak. Allt hade gått så lätt. Det var en barnlek - slänga det och slänga det – som lämnade mig uppfriskad och energisk. Att frigöra sig själv med att slänga det onödiga har definitivt fått den stagnerade energin i mitt kök att röra på sig. Ytorna och utrymmet är direkt stimulerande –utan en massa tunga, döda, betungande saker överallt finns möjligheten och kraften till att engagera sig i nya aktiviteter. Jag har faktiskt börjat njuta av matlagning – nåt jag aldrig skulle tro va möjligt!

Det var en mycket starkt befriande upplevelse, och med det angenäma minnet vände jag mig till vardagsrummet. Framför mig såg jag ett rum med stimulerande ytor, organiserat efter användningsområdena TV/film, musik, läsning och kontor/dator/sy/foto -hörna. Jag ville verkligen. Handlingskraften vällde fram som från en källa av oanade djup. Jag ivrade, rastlös som ett djur i bur. Jag kände att jag kunde och längtade efter slutresultatet och den utlovade befrielsen - men kom till ett totalSTOPP. Problemet: efter att jag slängt de böcker/filmer/cd-skivor jag inte tyckte om eller tydligen varit så dåliga att jag inte kom ihåg innehållet, fanns det plötsligt inte så mycket mer att slänga, eller att ändra. Mitt vardagsrum är relativt litet och den öppna spisen snett i ena hörnet dikterar ganska långt hur områdesfördelningen inom rummet kan se ut. Rummet är överbelamrat, inte av saker, utan av aktivitetsområden. Den enda möjliga lösningen är att välja bort ett av dem, men vilket, och vart?

Jag hade kommit till en återvändsgränd och länge hände ingenting, någonstans. Det var uppenbart att jag hade tagit mig an en för stor uppgift, och länge försökte jag experimentera med olika ideér som inte fungerade. Jag kom alltid tillbaka till hur det är organiserat idag, för trots min önskan om att förenkla, är lösningen jag redan har den mest förenklade. Stupid is what stupid does, och jag var länge hemmablind. Jag hade velat förändra endast för förändringens skull, inte för funktionalitetens skull. *Suck* Snacka om att vara blind och bångstyrig...

Procrastination

Det är torsdag idag...

Torsdag är inte min favortidag.
Det må vara mitt liv och mina regler, men idag skulle jag helst strunta i mig själv. I mitt hus betyder torsdag något helt annat än för andra.
Det betyder att det är Städdag.

Så jag sitter här och försöker frenetiskt komma på något annat att göra; nåt vettigt inlägg i bloggen som skulle berättiga uppskjutandet av dammsugar -valsen och skurhinks-salsan. Ska jag berätta att min favoritblomma är tulpanen, och att mitt köksförkläde är svart med dödskallar på? Att jag svor åt katten imorse och har gömt undan tv-dosan för dottern? Eller att läslusten har berövat mig nattsömnen hela veckan, och att jag just har upptäckt glädjen med spray-färger? Vad hette han nu igen, killen i Robinson Crusoe? Var det Tisdag ,Torsdag eller Fredag? Åh, nevermind! Hur kommer det sig att man alltid får hjärnsläpp när man borde vara fokuserad och målinriktad? Eller fokkuss’d, som min gamla engelska lärare uttalade det.

Hi-hi, ho-ho, Ha-HA! .....Aaah, den satt bra!

Eehm..

Fan, okej... Var är dammsugar’n?!

The road not taken, Robert Frost

The Road Not Taken

Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;
Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,
And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.
I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I-
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

Celestial Love, Ralph Waldo Emerson

Celestial Love

Higher far,
Upward, into the pure realm,
Over sun or star,
Over the flickering Dæmon film,
Thou must mount for love,—
Into vision which all form
In one only form dissolves;
In a region where the wheel,
On which all beings ride,
Visibly revolves;
Where the starred eternal worm
Girds the world with bound and term;
Where unlike things are like,
When good and ill,
And joy and moan,
Melt into one.
There Past, Present, Future, shoot
Triple blossoms from one root
Substances at base divided
In their summits are united,
There the holy Essence rolls,
One through separated souls,
And the sunny &Aelig;on sleeps
Folding nature in its deeps,
And every fair and every good
Known in part or known impure
To men below,
In their archetypes endure.

The race of gods,
Or those we erring own,
Are shadows flitting up and down
In the still abodes.
The circles of that sea are laws,
Which publish and which hide the Cause.
Pray for a beam
Out of that sphere
Thee to guide and to redeem.
O what a load
Of care and toil
By lying Use bestowed,
From his shoulders falls, who sees
The true astronomy,
The period of peace!
Counsel which the ages kept,
Shall the well-born soul accept.
As the overhanging trees
Fill the lake with images,
As garment draws the garment's hem
Men their fortunes bring with them;
By right or wrong,
Lands and goods go to the strong;
Property will brutely draw
Still to the proprietor,
Silver to silver creep and wind,
And kind to kind,
Nor less the eternal poles
Of tendency distribute souls.
There need no vows to bind
Whom not each other seek but find.
They give and take no pledge or oath,
Nature is the bond of both.
No prayer persuades, no flattery fawns,
Their noble meanings are their pawns.
Plain and cold is their address,
Power have they for tenderness,
And so thoroughly is known
Each others' purpose by his own,
They can parley without meeting,
Need is none of forms of greeting,
They can well communicate
In their innermost estate;
When each the other shall avoid,
Shall each by each be most enjoyed.
Not with scarfs or perfumed gloves
Do these celebrate their loves,
Not by jewels, feasts, and savors,
Not by ribbons or by favors,
But by the sun-spark on the sea,
And the cloud-shadow on the lea,
The soothing lapse of morn to mirk,
And the cheerful round of work.
Their cords of love so public are,
They intertwine the farthest star.
The throbbing sea, the quaking earth,
Yield sympathy and signs of mirth;
Is none so high, so mean is none,
But feels and seals this union.
Even the tell Furies are appeased,
The good applaud, the lost are eased.

Love's hearts are faithful, but not fond,
Bound for the just, but not beyond;
Not glad, as the low-loving herd,
Of self in others still preferred,
But they have heartily designed
The benefit of broad mankind.
And they serve men austerely,
After their own genius, clearly,
Without a false humility;
For this is love's nobility,
Not to scatter bread and gold,
Goods and raiment bought and sold,
But to hold fast his simple sense,
And speak the speech of innocence,
And with hand, and body, and blood,
To make his bosom-counsel good:
For he that feeds men, serveth few,
He serves all, who dares be true.

Flashback

LOL

Februari... månaden då allt ska vända. Vår vampyrvänliga mörka tillvaro ändar, ansikten vänds mot den återkommande solen i vördnad. Månaden är fullplanerad med fester och glada tilltag och de första försiktiga darrningarna av vårkänslor fladdrar i magen som en vilsekommen fjäril. Men ändå... I ett klimat som suger all min energi är dessa jyckar och katter ljusningen i min annars humorlösa existens. Räddningen, så att säga. Dessa och många, många fler finns att finna på denna adress: http://ihasahotdog.com

Ännu denna vecka känns det som om allt jag skulle vilja säga är: Computer says no. Dis week's happee iz on backorder.

Lite tips...

Livets små läxor

För att använda en klyscha som flitigt användes i dagboken under mina tonår, så var ”helgen intressant”. Intressant, inte i samma mening som då, pojkar, fest och flirt och liknande, utan i betydelsen tänkvärd och lärorik. Jag återsåg en person jag trodde jag hade lämnat långt bakom mig. Hon är klippt som en pojke, smutsig, kvick och tuff. Mamman är överarbetad, pappan en säkerhetsrisk. I ett förortsområde där varje barn hade samma tilltufsade bakgrund lärde hon sig snabbt betydelsen av lojalitet. Tillsammans var de starkare än de vuxna, tryggheten låg i solidariteten bland vännerna. En för alla, alla för en. Är någons trygghet hotad släpper man lös sin ilska, blir hänsynslös och ger igen utan samvetskval.

Att hon kom på besök var inte planerat, och definitivt ingen kär återförening, om än nödvändig. En allvarsam 33-årig ensamstående mamma som försöker leva principfast och med buddhistiska rättesnören, i lugn och ro, har inte särskilt mycket gemensamt med den tjejen. Skulle man tro i alla fall. Det visade sig gå hur bra som helst, så där ser man. Man ska aldrig ta något för givet, hur gammal måste man bli innan man lärt sig den läxan? Äldre, lyder svaret, i mitt fall.

Det sägs att man uppfinner och definierar sig själv på nytt varje dag, att valen man gör här och nu är de som räknas. Men det ligger en viss försköning i det. Du kan välja en ny väg varje dag, men vägarna du redan vandrat på har inte försvunnit från kartan. Jag kan välja att försöka bli bättre, en harmonisk och ansvarsfull vuxen, men den hänsynslösa, okontrollerbara tjej jag varit en gång finns fortfarande kvar. Och hon är redo att göra det jag idag inte helst vill beblanda mig med. Hon är tyngden bakom alla mina vackra ord om principer, lojalitet, vänskap och heder. När mitt vuxna jag förlorar kampen med resonemang, tar hon med ett vilt grin av glädje över och tillämpar en mer ...primitiv infallsvinkel.

Testet är över nu, kvinnan vet att tjejen går att kontrollera till en viss grad. Mina principer, min lojalitet, min heder är inte tomma ord. Min vänskap bevisas i både ord och handlingar och är inte bara en vek vilja att vara till lags. Ord har ingen makt över mig om jag kan se deras ursprung. Min självrespekt vänder inte andra kinden till, inte för allt, och definitivt inte för det här. Jag försöker rädda den som räddas kan, även om lojaliteten inte återgäldas. Min heder tillåter mig inte att sparka den som redan ligger ner, hur frestande det än kan vara. Även om jag darrar av ansträngningen att hålla tjejen tillbaka, spottar jag inte ens. Inte ens det minsta.

Kvar från det mötet stod en djupt förnedrad, smått förvirrad och ypperligt hysterisk kvinna som inte känner igen sig själv och sina handlingar. I samvetet bränner en dödlig skam samtidigt som själen jublar. Två besegrade, en står kvar. Jag. Realisten vet att under andra omständigheter kunde det, skulle det, med största sannolikhet slutat annorlunda. Men det som var nödvändigt att göras, blev gjort. Hoppeligen aldrig mera. Aldrig mera!