För att använda en klyscha som flitigt användes i dagboken under mina tonår, så var ”helgen intressant”. Intressant, inte i samma mening som då, pojkar, fest och flirt och liknande, utan i betydelsen tänkvärd och lärorik. Jag återsåg en person jag trodde jag hade lämnat långt bakom mig. Hon är klippt som en pojke, smutsig, kvick och tuff. Mamman är överarbetad, pappan en säkerhetsrisk. I ett förortsområde där varje barn hade samma tilltufsade bakgrund lärde hon sig snabbt betydelsen av lojalitet. Tillsammans var de starkare än de vuxna, tryggheten låg i solidariteten bland vännerna. En för alla, alla för en. Är någons trygghet hotad släpper man lös sin ilska, blir hänsynslös och ger igen utan samvetskval.
Att hon kom på besök var inte planerat, och definitivt ingen kär återförening, om än nödvändig. En allvarsam 33-årig ensamstående mamma som försöker leva principfast och med buddhistiska rättesnören, i lugn och ro, har inte särskilt mycket gemensamt med den tjejen. Skulle man tro i alla fall. Det visade sig gå hur bra som helst, så där ser man. Man ska aldrig ta något för givet, hur gammal måste man bli innan man lärt sig den läxan? Äldre, lyder svaret, i mitt fall.
Det sägs att man uppfinner och definierar sig själv på nytt varje dag, att valen man gör här och nu är de som räknas. Men det ligger en viss försköning i det. Du kan välja en ny väg varje dag, men vägarna du redan vandrat på har inte försvunnit från kartan. Jag kan välja att försöka bli bättre, en harmonisk och ansvarsfull vuxen, men den hänsynslösa, okontrollerbara tjej jag varit en gång finns fortfarande kvar. Och hon är redo att göra det jag idag inte helst vill beblanda mig med. Hon är tyngden bakom alla mina vackra ord om principer, lojalitet, vänskap och heder. När mitt vuxna jag förlorar kampen med resonemang, tar hon med ett vilt grin av glädje över och tillämpar en mer ...primitiv infallsvinkel.
Testet är över nu, kvinnan vet att tjejen går att kontrollera till en viss grad. Mina principer, min lojalitet, min heder är inte tomma ord. Min vänskap bevisas i både ord och handlingar och är inte bara en vek vilja att vara till lags. Ord har ingen makt över mig om jag kan se deras ursprung. Min självrespekt vänder inte andra kinden till, inte för allt, och definitivt inte för det här. Jag försöker rädda den som räddas kan, även om lojaliteten inte återgäldas. Min heder tillåter mig inte att sparka den som redan ligger ner, hur frestande det än kan vara. Även om jag darrar av ansträngningen att hålla tjejen tillbaka, spottar jag inte ens. Inte ens det minsta.
Kvar från det mötet stod en djupt förnedrad, smått förvirrad och ypperligt hysterisk kvinna som inte känner igen sig själv och sina handlingar. I samvetet bränner en dödlig skam samtidigt som själen jublar. Två besegrade, en står kvar. Jag. Realisten vet att under andra omständigheter kunde det, skulle det, med största sannolikhet slutat annorlunda. Men det som var nödvändigt att göras, blev gjort. Hoppeligen aldrig mera. Aldrig mera!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar