Barry White skulle kallat det för "just love, baby"

Den här hösten har börjat extemt positivt på kärleksfronten. Cupid har definitivt jobbat övertid och resultatet är en fröjd för ögat. Tre av mina långtida singelvänner har hittat nåt att hänga up i julgranen. Löövfest alltså! Hösten har definitivt bytt plats med vårens traditionella betydelse för kärlek inom min umgängeskrets. Alltsom oftast har man sett hur det på vårkanten börjar spritta i kroppen, på sommaren lugnar jakten ner sig och på hösten har de bestämt sig. Härligt hur som haver!

Happy-happy-Joy-joy... Här kommer medelålderskrisen...

En liten egenhet jag har är att göra upp fyraårs planer för mig själv som nån annan kommunist. Att ha klara mål att kämpa för, att veta vart man är på väg, vad man vill åstadkomma, har länge varit en stor del av mig. Jag har aldrig varit den fatalistiska sorten som bara suttit och låtit livet hända. "Var man är sin egen lyckas smed" är ett uttryck som jag gillar, där ingår ansvaret för sig själv och sina gärningar, och kanske viktigaste; insikten om att livet blir inte bättre än man gör det och vi är alla ansvariga för konsekvenserna av våra handlingar.

Det har varit lätt hittils, vem jag är och vad jag vill har jag alltid haft mycket klart för mig. Listorna har varit långa och varierande och innehållit allt från rent praktiska, värdsliga saker, till personlig utveckling. Skolning, arbete, ny bil, bättre bostad, filosofisk ståndpunkt, attitydjusteringar, hitta tid för egna intressen, ordna ekonomin osv, osv... Låter kanske lite högtravande, men är absolut inte det. Ska man nå sina mål måste man hålla dem realistiska. Samma lista i andra ord blir alltså; gör färdigt skolan, hitta jobb, byt bil, byt lägenhet, skriv ur dig ur kyrkan, bli sams med lök (hatar grönsaker), börja måla igen, byt konto och spara lite pengar. Lång ifrån allt på listan blir avklarat, men merparten, och det är helt okej. Huvudsaken är att man är på väg.

2009 börjar så småningom dra mot sitt slut, 32 år gammal är det alltså dags att börja tänka ut hur man vill tillbringa de nästa fyra åren. En uppgift som ovanligt nog känns svår, nu när man hunnit så långt att man avklarat de större frågorna i livet. Det är med skräck jag inser att min nya fyraårsplan består av dimma. Nada. Nothing. Jag har inget kvar att kämpa mig igenom, ingen aning om vad jag vill göra framöver; satsa på en större familj eller kanske klättra på karriärsstegen? Kanske byta riktning helt? Allt är egentligen möjligt men jag vet inte vad jag vill. Med skräckblandat äckel känner jag mig inpackad i ett handlingsförlamande lager av bekvämlighet. Jag har tappat tempot och söker efter det överallt. Hittar ni ett märkt "Tanten" vet ni var det hör hemma.

Mental diarré

Hälften av världens population vet vad jag snackar om när jag pratar om PMS, resten har ingen aning eller kanske vaga föreställningar om konsekvenserna och är troligen lyckligare så. Det är otroligt hur effektiv man blir just innan den värsta PMS:n sätter in. För min del visas inte effektiviteten endast som ett ovanligt energiöverskott, men även som ett mental boost, en mental diarré om du så vill. Dagens bidrag till meningslösa tankar:

Om mängden metangas från våra nötkreatur är ett allvarligt problem för miljön idag, hur illa var det då inte på dinosauriernas tid?

I think I'm on to something...

En förbipasserande tanke

NRA, eller the National Rifle Association of America som det kallas i "Amirika", säger sig jobba för rätten att bära vapen, en rätt som skyddas av andra tilläget i USA:S Bill of Rights. När William Conant Church och George Wood Wingate skapade NRA 1871 får vi hoppas att de inte hade dagens organisation i åtanke. NRA's ståndpunkt idag är att alla skall ha rätten att bära vapen på sig, oavsett mentalt tillstånd, om vapnet är gömt eller ens vilken sorts vapen det är. Rent kulturhistoriskt kan jag förstå att man vill försvara rätten att bära vapen. Men att en mentalt sjuk ex fånge, skall kunna gå in i en vapenaffär i Virginia och utan att visa identifikation på 15 minuter gå ut med dito antal vapen och ammunition är väl ändå att gå för långt? Jag är i allmänhet emot förbud av storebrors mentalitet och tycker som oftast att med vanligt sunt bondförnuft borde man klara sig utan vissa lagar. Däremot inser jag nödvändigheten av dessa och brukar som oftast kunna foga mig i leden, eftersom den bistra verklighet vi lever i visar att långtifrån alla i landet har alla kopparna kvar i skåpet, så att säga.

Enligt NRA är det så att "guns don’t kill people—people kill people". Enligt mig är det bara en load of BS och statistiken talar för sig själv. “People kill people with guns” liksom - om man ska ge sig in på småsynt paragrafrytteri. Sedan 1993 har brottsligheten visserligen minskat kraftigt i USA, och enligt Alfred Blumstein, en som har krimonoligi på klart, beror detta på en kombination av fyra saker; ökade insatser för att minska tillgången på vapen, kriget mot drogerna och då särskilt mot crack (Crackepidemin var som mest omfattande under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, när antalen våldsbrott bröt alla tidigare rekord ), den tredje orsaken var inkapaciteringseffekten (fler brottslingar satt i fängelse) , och avslutningsvis det ekonomiska uppsving som USA hade den perioden innan det brakade lös på nytt.

Utav alla de fyra orsakerna finner jag det första och det sista vettigaste, de områden inom vilka man kan hitta de största fördelarna med att ändra på systemen. Strängare krav på vapen, strängare straff på vapenrelaterade brott är förvisso inte hela lösningen, men det är trots allt en stor del av det, och kan inte viftas bort om man vill få ordning på helvetet. Den franske professorn i sociologi, Loic Wacquant skriver i sin bok "Fattigdomens fängelser" att han befarar utvecklingen i USA innebär att man alltmer försöker straffa bort fattigdom och misär, istället för att satsa på socialt välfungerande samhällen som genererar lägre antal brott och andra destruktiva beteenden. Tittar man på brottsstatistik och jämför Finland och USA är antalen begågna brott per 100000 innevånare skrattretande, och endast mindre crackbruk och inkapaciteringsefftekten räcker inte som argument för att förklara den skillnaden. Att hela skillnaden skulle bero på att det skulle vara svårare att få tag på vapen i Finland än i USA tror jag inte heller på, här visar incidenten i Jokela hur lätt det kan vara när man väl har bestämt sig för nåt. Det socialas betydelse är på display för var och en som vill ta en titt på dess betydelse, det enda man behöver göra är att ta en titt på våldsbrottens dramatiska ökning i New Orleans sedan Orkanen Katrina. När de sociala förhållandena har förfalligt tillräckligt kryper de mera ljusskygga elementen fram, och finns då vapen tillgängliga är resultatet ett faktum.

Nu vet jag inte längre vad jag ville komma fram till med det här inlägget. Det enda som sjåsar mig i huvudet är att Amerika är ett jävla skitland och att jag tackar min lyckliga stjärna som får betala hutlösa skatter i Finland istället. Amen!

Musiktips

"Jag vill bara leva ett enkelt och lugnt liv" säger mannen M och installerar en radio i köket. Radio Vega mumlar lugnt och skönt på under hela middagen. Trösterikt till och med, påminde om morfar på sin stol brevid radion under barndomens sommrar."Ssch... Nu kommer sjörapporten!" (Vad en bonde skulle med den till vete fåglarna) Nostalgiskt - ja, men en definitiv tant-varning! I vardagsrummet spelas detta:


Eric Bibb - Blues
Melody Gardot - Jazz
Tom Waits - Blues &Jazz, men med mer attityd

That's the beauty of Heaven... we can leave our brains behind.

Med jämna mellanrum hör man något som får en att hajja till och chockerat ta en titt på världen vi lever i. Blodet isar sig, kroppen låser sig i protest och man flämtar till av skräck. Hjärnan försöker febrilt förstå hur nån kan vara så urbota dum/hatfylld. Religion, sexualitet och ras är fortfarande heta ämnen. (Tänkte lägga till politisk övertygning, men eftersom den i så stort styrs av religion eller annan moralisk övertygning får det vara) Jag är en heterosexuell homo sapiens utan religiös övertygelse (Nej tack, det var inte en inbjudan till omvändning) och det finns säkert nån som retar upp sig nog på det för att önska mig käpprätt till helvetet. För min del spelar det ingen roll vilken av lägrena du hör till, så länge du kan tänka själv. Men det verkar som det där med att "tänka själv" är svårt...

Har du märkt det du också? Kolla då in vad några av våra medmänniskor tycker genom linken nedan. 100 listan är obetalbar. Försök sedan glömma att nån av de knäppgökarna direkt eller indirekt har kontakt med Atombombs-knappen... Sov sött!

http://www.fstdt.com/

Vaddå medelålders???

Söndag eftermiddag tittade Mannen M och jag på varandra och suckade "Nästa lördag igen då..." Ingen av oss var särskilt munter inför den tanken, våra urskuldande leenden nådde aldrig öronen.

OH! MY! GOD!

När blev jag medelålders??

När blev tanken inför en kväll ute på stan något att sucka åt? Obemärkt har det krypigt sig på en, den längre och längre återhämtningen efter en utekväll. Det började med att man böt ut de snygga skorna mot de bekväma - "Det är ändå så packat med folk att ingen märker nåt". Sedan började man skippa förfesterna för det blev så mycket sprit. Och för något år sen märkte jag att det inte spelade nån roll överhuvudtaget om alkohol var inblandat eller inte, dagen efter var fortfarande en pärs och känslan av att man hade slösat bort en helt perfekt dag på att va bakis kom för en.
För högljutt, för rökigt, för sent. Soffan, ett glas vin och en film drog mer än nånsin. Lugnt och tidigt i säng, för "Det är en dag imorgon också". Fy tusan för vänner som vill umgås liksom... Trösten ligger i att jag inte är ensam. Här är några smarta iakttagelser och kommentarer från nätet:

Man vet att man är medelålders när...

... Man börjar romantisera sin hembygd.

... Man inte omedelbart raderar mejlen med rubrik Viagra.

... Åka på semester och se vad som dyker upp allteftersom?

Nää, skönt att ha bokat hotell i förväg så man vet vad som gäller.

... Man matar hunden med av experter rekommenderad föda, i stället för gårdagens pizzarester.

... Man ser ett riktigt skitigt, öronbedövande, grimaserande, halvnaket hårdrockband som vill vara farligt, och lägger huvudet på sned och tycker de är gulliga. Oj vad de försöker, krakarna!
... Man tycker att hip-hopare med sina helhandsgester och ständiga kollande om snoppen ligger där de lade den senast, ser ut som tvååringar med dåligt utvecklad motorik.

... Man kommer på sig själv med att hålla tuttarna när man springer upp och ner för trapporna

... Man blir glad, i stället för förnärmad, när någon tutar eller visslar efter en.

... När man blir irriterad på folk som inte fattar Volvos storhet som bil.

... När att använda isdubbar är vanligt folkvett och stavgång är kul.

More poetry for the people!

Song of the Flower

I am a kind word uttered and repeated
By the voice of Nature;
I am a star fallen from the
Blue tent upon the green carpet.
I am the daughter of the elements
With whom Winter conceived;
To whom Spring gave birth; I was
Reared in the lap of Summer and I
Slept in the bed of Autumn.

- Khalil Gibran

Feathers

Guardian Angel Feather

A feather from an Angel,
Is one we rarely see.
But this one is quite different,
And as special as can be.

It's from your Guardian Angel
Who's been assigned to you.
She dropped this in her struggles
As she protected you.

Each time you almost stumble
Every time you nearly fall.
A feather might remind you:

You're not alone at all.

It's lööv bejbe!

Av nån anledning kan jag inte sluta ta bilder på saker som liknar hjärtan, även om liknelsen är lite långsökt och av nån anledning alltid består av stenar med den egenskapen . Freud skulle säkert ha nåt intressant att säga om den saken. Oh well...