Feminist, javisst!

Läser för tillfället lite feministlitteratur, trots bättre vetande. Jag blir alltid så förbaskat arg när jag får könskampen i ansiktet. Men jag tycker ändå att det är bättre att vara medveten om den diskriminering som föregås, med en dotter att uppfostra till en självständig dam kan man inte gömma huvudet i sanden inför det obehagliga. Här i finland är det tack och lov "relativt" jämnställt, åtminstone på pappret, men visst skulle inte jag ha något emot den 10 procentiga höjning av lönen som jag borde vara berättigad till i jämförelse med mina manliga kolleger...

Ok, lugnar ner mig...

Det jag har på hjärtat idag är nåt mer svårpåverkat. Inga lagar i världen kan ändra på våra attityder, vårt tysta acceptans av de värderingar som florerar runt oss. Denna gång kvinnans påtvingade roll som moralens väktare, och mannens roll som nåt oreglerligt våldsbenäget djur. I korta ord: den förbaskade dubbelmoral vi accepterar i vårt samhälle. Det är kanske fel att skriva vårt samhälle - det fenomen jag tänker på är välspritt. Bland kristna till muslimer - attityden är den samma över hela världen.
Det jag tänker på är detta: En ung kvinna, ute på en kväll på stan blir våldtagen. Vid något tillfället tänker vi undermedvetet - vad gjorde hon ute ensam på natten/hon borde inte klätt sig så utmanande... Eller hur? Vi säger det inte rakt ut, det vore inte politiskt korrekt (fy! fy!), men det finns alltid nån som tänker det. Skulle offret vara en man, ute på en kväll på stan, skulle reaktionen vara en helt annan. Ensam om natten och klädstil är tankar som aldrig skulle vidröras - istället - som det borde vara oavsett vilket kön offret har - skulle vi förfäras över vilken fruktansvärt sinnessjuk individ förövaren - kvinnan i det fallet -är.

Det är med djup sorg som jag tänker på vilket fruktansvärt dubbelmoraliskt, falskt och fegt samhälle vi trots allt lever i...

Ätbart

Som den undermåliga husmoder jag är, är jag ständigt on the look out efter något ätbart som inte kräver någon större inblandning av mig och mina icke-existerande kokkonster. Det ska vara snabblagat och relativt smakligt. Smakligt för mig betyder något helt annat än för de flesta, vilket gör att butikernas utbud krymper... väsentligt! I ett års tid har jag därmed till lunch antingen ätit makaronilåda dränkt i ketchup eller skinkpizza, den fyrkantiga sorten. Sorgligt få är de dagar jag har haft med mig något hemlagat till jobbet, och min lunchlåda är föremål för ständiga kommentarer från mina arbetskamrater "Nämen ser man på...pizza...igen..." Man skulle tro att ett år vore tillräckligt länge tid att hitta på nån ny orginell kommentar på, men tydligen är "Pizza...igen..." en klassiker som aldrig blir utnött.

Därför är det särskilt kul när man hittar något nytt! Saarioinens utbud har hittils varit sorgligt smaklöst och har för mig representerat höjdpunkten på dålig finsk smak. Fadd bomull har det mesta smakat av, och jag har skytt märket med mer envishet än jag trott mig kapabel till. Men, man ska aldrig säga aldrig.. Italienskt bröd med skink och salamifyllning är en ny behaglig bekantskap, med en kopp te är det den perfekta snabblunchen. Värt att pröva för likasinnade!

Gillar/Gillar inte

Gillar:
- Att grannen har flyttat ut och det nu är fritt fram att duscha och tvätta kläder mitt i natten. Typ halv två, om andan skulle falla på, vilket den gjorde igår.
- Wuthering Heights, boken jag är på nu. Vilket fantastiskt språk! Hör på det här: "'Wretched inmates!' I ejaculated, mentally, 'you deserve perpetual isolation from your species for your churlish ihospitality."

Gillar inte:
- Att det är 5 timmar arbete kvar innan semestern. Mitt livs 2:a semester nånsin.
- Min stortå, fortfarande.

Picture this...

Mitt förhållande med min kamera är sjukt. Jo, riktigt sjukt faktiskt, jag börjar bli lite orolig själv till och med. Knäppgök-byfåne-dregel ur mungipan-sjukt, om ni förstår vad jag menar.

Igår, halv elva på kvällen, omringad av vartenda knott, mygg och fluga i en kilometers radie sprang jag runt i en glänta och fotade allt jag såg som nån annan halvgalen kinesisk turist hög på crack. Bark, mossa, gräs - allt fotades i omgång efter omgång. Det tog mig 5km rakt in i skogen för att våga pilla lite på min kamera. Extatisk kröp jag runt och det värsta var att jag började prata till den, kameran alltså. Hm-hrmm...

Sikta - tryck - och sen hoppas att det blev till nåt är hur jag har förhållit mig till kameror förut. När jag köpte min första digitala kamera för nåt år sen var min favorit funktion "Radera".

Är du säker på att du vill radera denna bild? - Ooo Ja!

Kameran jag nyss köpte ska föreställa en enkel version av systemkamera. Systemkamera är bara ett annat ord för "en alldeles för dyr kamera med mer fuktioner än du nånsin kommer att förstå dig på"-kamera. Snabbinställningar, kända sen digikameran finns förståss; Landskap, Porträtt, Natt och what not. Men sen finns också mera mystiska funktioner som "P", "S", "A" och "M"... Jag kallar dem Perkele, Satan, Aldrig i livet och Men för fa-an. Igår pillade jag på "Satan" och visst fan gick det käpprätt åt helvete.

Ser du kanske vad den här bilden ska föreställa?! Vavavava?!?!

Nänä, tänkte väl det.. Det ska faktiskt föreställa en bronsskimrande skalbagge, stor som en tumnagel på en av de där vita fluffblommorna som stinker som sjutton. Så det så!

Funktioner som ISO-känslighet, Exponeringskompensation, Vitbalans, Blixtkompensation och Fokusläge håller på att driva mig vansinnig, som om inte Bländare och Slutartid vore nog för att få mig att känna mig helt efterbliven. De behöver faktiskt inte anstränga sig så - Bländar-funktionen var nog för att få mig att stirra dumt med tomma, oseende ögon -lite vitt dregel i mungipan. Förstår ni nu varför 5km käpprätt ut i skogen är av nödvändigheten? Lägg då till mitt småprat med kameran... "Men kom igen nu då, varför gjorde du så där för? Gör som på förra bilden!" "Ja, ja, JA! Äntligen! " "Jahaa...var det så det funka..." "Där har du en annan knapp, vad gör den då?" Långt omsider fick jag till några bilder. Bilder i den meningen att man ser vad de föreställer, och två av dem ska jag lämna er med nu. Fråga inte vilka inställningar jag hade, för det minns jag inte. När jag äntligen kommit så här långt var det nån timme senare och jag hade fortfarande 5km hem - en lagom bit att glömma bort allting på.

I brist på annat

Mummo kuumetta

Att ha ett långdistansförhållande har fått mina hormoner att löpa amok, tydligen. Med skamblandad förtjusning vaknade jag i natt upp ur en dröm tagen direkt ur nån pornografisk överkurs. Jag har aldrig varit nån blyg viol och den mänskliga sexualiteten i sig är inget att skämmas över, men drömmen jag hade fick mig att rodna... Intensiteten var fantastisk, men den fick mig lite ängsligt att undra - kan det vara Mummo-kuumetta redan? Hur som haver, bäst att Mannen M kommer hem och gör nåt åt eländet ;)

För att återgå till en mer seriös nivå... Så här definierade WHO sexualitet 1986:

"Sexualiteten är en integrerad del av varje människans personlighet, och det gäller så väl man som kvinna som barn. Den är ett grundbehov och en aspekt av att vara mänsklig, som inte kan skiljas ifrån andra livsaspekter. Sexualiteten är inte synonymt med samlag, den handlar inte om huruvida vi kan ha orgasmer eller inte, och inte heller summan av våra erotiska liv. Dessa kan men behöver inte vara en del av vår sexualitet. Sexualiteten är mycket mer: den finns i energin som driver oss att söka kärlek, kontakt, värme och närhet. Den uttrycks i vårt sätt att känna och väcka känslor samt att röra vid varandra. Sexualiteten påverkar tankar, känslor, handlingar och gensvar och därigenom vår psykiska och fysiska hälsa"

För att vara ett så tabulagt ämne är det i sin definition ett mycket vackert fenomen egentligen! Vilken tur vi föddes till människor och inte till dagssländor...

Bottennapp i genpolen

Till min älskade dotter.

Min älskade lilla vän. Ibland blir det fel redan från början. Hälften av det som utgör din person har tyvärr kommit från din mor. Du är blod av mitt blod, kött av mitt kött, på både gott och ont. Det gör att en viss eftertanke blir av nöden. För att underlätta lite för dig har jag kartlagt vissa av genpolens botttennapp.

Fysiska företräden:

Att vi står stadigt på jorden är ett faktum. Om du ser folk i ögonen istället för att generat titta ner på våra stora fötter kommer ingen att märka nån skillnad.

Händer stora som spadar tror jag att du har undkommit, men du är så ung ännu. Samma sak som med fötterna – Se folk stadigt i ögonen bara!

Dåligt knä – kommer från min pappas sida i släkten. Se till att hålla igång benmusklerna.

Breda höfter och breda axlar. Ja, suck, vi är utan tvekan byggda som vikingar. Vi kommer aldrig att vara små delikata, ömtåliga kvinnor, men det är till vår fördel. Den man som inte skräms bort har ett hälsosamt självförtroende och en fin-fin kvinnnouppfattning! Höfterna är bra för barnafödandet (vi behöver inte lida i timmar), och breda axlar tillåter bara för större kramar.

Klumpighet. Att din mamma är lika graciös som en ladugårdsdörr med dito finmotorik upptäckte du för länge sen. Som tur är verkar du inte ha ärvt det ganska pinsamma draget. Men skulle det dyka upp på äldre dar är det bara att tänka att ”Äh, det bjuder jag på!” Alltid roar det nån, och ett gott skratt förlänger livet.

Psykiska företräden:

Samvetsömhet.... Tänk på vad du gör – gör för dig själv och för andra. Du ska leva med dig själv en lång, lång tid, och det kan bli lite knepigt om man har en massa på sitt samvete. Vi är grubblare – och att grubbla , och dessutom över sitt dåliga samvete, är inget att rekommendera. Det sagt, sånt man gör i ungdomligt oförstånd ska man inte hänga upp sig över. Huvudsaken är att dina intentioner inte har varit att skada eller såra någon annnan. Man kan försöka komma ihåg att ”Karma is a bitch!” Allt kommer tillbaka x 3.

Vi är utan tvekan äkta Nordbor. När vintern kommer med kyla och mörker ser vi vårt goda humör flyga ut ur hus och hem. Det gäller att hålla igång fysiskt och njuta av de små sakerna i livet – en skidtur med medtagen varm O’boy, en bok, juldekorationer eller varför inte ett megapuzzel? Håll koll på ditt humör, det är alltför lätt att låta sig svepas med av bluesen, och väl där är det ett helsikes arbete att ta sig ur eländet.

Att vara för snäll är inte heller nån idé. Utforma dina egna principer och lev efter dem. Försöker du göra alla nöjda kommer du att glömma dina egna behov och bli olycklig. Det är ditt liv, det går inte i repris, så se till att leva fullt ut. Att bli älskad och omtyckt av alla är inget att sträva efter. Gör din grej bara! Var inte rädd för att skälla till ordentligt när det behövs, och ta ingen skit från nån, speciellt inte om det är grundat på ljug och båg och andras okunskap. Det här kan vara svårt, det tar emot i samvetet, men ett liv som andras dörrmatta skulle vara värre.

Sist men inte minst, ett levnadstips: Att vara en riktig dam hänger inte på yttre saker. Det spelar ingen roll om du går i designerjeans eller naturvänliga hamp-braller, kör ett bensinslukande vrålåk eller cyklar, har det fräckaste jobbet nånsin eller är arbetslös - man kan fortfarande vara ett riktigt praktarsle. En riktig dam är en kvinna som aldrig får någon annan att känna sig mindre värd än andra. Vänlighet och respekt är aldrig bortkastat!

Förvirrade tankar om arbete

Lade på TV:n igår för första gången på säkert två veckor. Dumburken har fått stiga åt sidan för sommarens alla nöjen, men igår var jag för trött för dem. En kväll i soffan var precis vad jag behövde. Sätter på TV:n, första kanalen som poppar upp får duga. På skärmen visas ett danskt program om en kille som vill leva bondeliv. Gäsp... Killen nojsar med sina hästar, lagar skottkärrans handtag och murar en vägg. Jag ligger ner och blundar, tar ingen notis om ljudet från TV:n, trött och totalt avslappnad. Men så säger han nåt som fångar min uppmärksamhet. Hans exakta ord kan jag inte återge, men det var nåt om hur dumt det är att sälja sin handlingskraft till någon annan istället för att njuta av det som den kan åstadkomma själv.

Pling! Killen har en poäng!

Det är väl det som är total frihet egentligen. Att genom att använda och distribuera sin egen handlingskraft, skapa ett liv och inte bara överleva rent fysiskt med hjälp utav det, men även frodas psykiskt. Varför sälja 1/3 av sin dag, hälften av de vakna timmarna, och dessutom de mest produktiva timmarna, till nån annan? Hur i helsike hamnade vi i den här soppan?? Nånstans inom mig känns det som att vi borde totalvägra. All ekonomi, allt arbete, baserar sig förvisso på utbyteshandel, oavsett om du är bonde, snickare eller bagare. Men, som arbetstagare hos någon annan, motsvarar verkligen den lön vi får priset på vår handlingskraft? Vårt ansvarstagande och initiativförmåga? Svaret är bara Nej! Den allra största delen av oss får aldrig ens uttryck för alla dessa sidor på sitt arbete. Vi är i förvaring under åtta timmar om dagen och vår belöning för det är ett relativt bekvämt liv. Är utbytet verkligen nåt vi tjänar på? Nåt inom mig säger att det inte är det, att vi gett upp något väsentligt i bara farten, i tjusningen med bekvämheten. Var nånstans lämnade arbetsglädjen? Den djupa tillfredställelsen av ett arbete väl gjort? Jag kan arrangera ett köp, en frakt, göra det bra till och med, men leendet som killen hade på sina läppar efter att han bytt handtag på sin skottkärra, kommer mitt arbete aldrig att ge mig, och då gillar jag det jag gör. Eller gör jag verkligen det? Vet jag bara inte om nåt bättre? Eller har jag bara bländats av myten, bonderomantiken...?