Feminist, javisst!

Läser för tillfället lite feministlitteratur, trots bättre vetande. Jag blir alltid så förbaskat arg när jag får könskampen i ansiktet. Men jag tycker ändå att det är bättre att vara medveten om den diskriminering som föregås, med en dotter att uppfostra till en självständig dam kan man inte gömma huvudet i sanden inför det obehagliga. Här i finland är det tack och lov "relativt" jämnställt, åtminstone på pappret, men visst skulle inte jag ha något emot den 10 procentiga höjning av lönen som jag borde vara berättigad till i jämförelse med mina manliga kolleger...

Ok, lugnar ner mig...

Det jag har på hjärtat idag är nåt mer svårpåverkat. Inga lagar i världen kan ändra på våra attityder, vårt tysta acceptans av de värderingar som florerar runt oss. Denna gång kvinnans påtvingade roll som moralens väktare, och mannens roll som nåt oreglerligt våldsbenäget djur. I korta ord: den förbaskade dubbelmoral vi accepterar i vårt samhälle. Det är kanske fel att skriva vårt samhälle - det fenomen jag tänker på är välspritt. Bland kristna till muslimer - attityden är den samma över hela världen.
Det jag tänker på är detta: En ung kvinna, ute på en kväll på stan blir våldtagen. Vid något tillfället tänker vi undermedvetet - vad gjorde hon ute ensam på natten/hon borde inte klätt sig så utmanande... Eller hur? Vi säger det inte rakt ut, det vore inte politiskt korrekt (fy! fy!), men det finns alltid nån som tänker det. Skulle offret vara en man, ute på en kväll på stan, skulle reaktionen vara en helt annan. Ensam om natten och klädstil är tankar som aldrig skulle vidröras - istället - som det borde vara oavsett vilket kön offret har - skulle vi förfäras över vilken fruktansvärt sinnessjuk individ förövaren - kvinnan i det fallet -är.

Det är med djup sorg som jag tänker på vilket fruktansvärt dubbelmoraliskt, falskt och fegt samhälle vi trots allt lever i...