Förvirrade tankar om arbete

Lade på TV:n igår för första gången på säkert två veckor. Dumburken har fått stiga åt sidan för sommarens alla nöjen, men igår var jag för trött för dem. En kväll i soffan var precis vad jag behövde. Sätter på TV:n, första kanalen som poppar upp får duga. På skärmen visas ett danskt program om en kille som vill leva bondeliv. Gäsp... Killen nojsar med sina hästar, lagar skottkärrans handtag och murar en vägg. Jag ligger ner och blundar, tar ingen notis om ljudet från TV:n, trött och totalt avslappnad. Men så säger han nåt som fångar min uppmärksamhet. Hans exakta ord kan jag inte återge, men det var nåt om hur dumt det är att sälja sin handlingskraft till någon annan istället för att njuta av det som den kan åstadkomma själv.

Pling! Killen har en poäng!

Det är väl det som är total frihet egentligen. Att genom att använda och distribuera sin egen handlingskraft, skapa ett liv och inte bara överleva rent fysiskt med hjälp utav det, men även frodas psykiskt. Varför sälja 1/3 av sin dag, hälften av de vakna timmarna, och dessutom de mest produktiva timmarna, till nån annan? Hur i helsike hamnade vi i den här soppan?? Nånstans inom mig känns det som att vi borde totalvägra. All ekonomi, allt arbete, baserar sig förvisso på utbyteshandel, oavsett om du är bonde, snickare eller bagare. Men, som arbetstagare hos någon annan, motsvarar verkligen den lön vi får priset på vår handlingskraft? Vårt ansvarstagande och initiativförmåga? Svaret är bara Nej! Den allra största delen av oss får aldrig ens uttryck för alla dessa sidor på sitt arbete. Vi är i förvaring under åtta timmar om dagen och vår belöning för det är ett relativt bekvämt liv. Är utbytet verkligen nåt vi tjänar på? Nåt inom mig säger att det inte är det, att vi gett upp något väsentligt i bara farten, i tjusningen med bekvämheten. Var nånstans lämnade arbetsglädjen? Den djupa tillfredställelsen av ett arbete väl gjort? Jag kan arrangera ett köp, en frakt, göra det bra till och med, men leendet som killen hade på sina läppar efter att han bytt handtag på sin skottkärra, kommer mitt arbete aldrig att ge mig, och då gillar jag det jag gör. Eller gör jag verkligen det? Vet jag bara inte om nåt bättre? Eller har jag bara bländats av myten, bonderomantiken...?