Ansel Adams in color

Ansel Adams (1902-1984), vem har inte hört om honom? En mästare på svart-vitt och en av mina personliga favoriter eftersom jag i honom tycker mig kunna skönja samma förkärlek för träd som jag har. Jag älskar träd! Av alla växter på den här planeten är det något kittlande magiskt med träd enligt mig. Finns det något mer vördnadsfullt och respektfullt än ett gammalt stort träd? Den karva barken, suset från löven och knarret av grenarna. Det är som en person ur ett avslägset förflutet, stelnad på plats av ålder och tidernas härjningar. Barken, den åldrande kroppen som bär vittne om erfarenhet och lidande. Grenarna sträcks ut mot himlen i ett försök att hålla tiden still, att vara medveten om nutiden, och ur lövens sus skönjs en forntida hälsning av lugn och visdom.

Hur som helst, det här inslaget skulle handla om Ansel, inte om mina fantasier om träd, men det är tydligen den riktningen min skalle vill ta idag. Det jag skulle ha sagt om Adams var att ”He didn't believe that the color processes of his day could produce results to compare with the rich visual deliberation, the fine-grained luxuriance of his work in black and white.” Det till trots har Harry Callahan, en annan duktig fotograf gjort en bok ”Ansel Adams in Color” där man bland annat kan se detta:

Inte så illa...!

Älskad dotter

Mera februari

Februari

Dum and dumber

Religion, politik, sexualitet. Välkänt heta ämnen som ändå kommer på andra plats vad gäller tabulagda samtalsämnen. För vem av oss är pigg på att få sin intelligens ifrågasatt? Det blev en intressant diskussion om intelligens i helgen, och man märkte genast att det var ett ämne med enorm värdeladdning som även var smockfull med missförstånd.

Intelligens som begrepp är svårt att klargöra, och det är ett av de mest omstridda begreppen vi har. När Aristoteles i tiderna började intressera sig för fenomenet intelligens menade han att man kan skilja mellan logiskt tänkande och språklig förmåga. Under Upplysningstiden förändrades intelligensbegreppet och man skilde mellan 'förnuft' och 'kunskap'. Under denna tid började man även skilja mellan intellekt och intelligens. Intellektet kunde enligt 1800-talsfilosofen Arthur Schopenhauer styras av viljan, medan intelligensen är individens, av naturen, medfödda förmåga.
En för flera av dagens moderna teorier central tanke är att det finns en för alla mänskliga uttrycksformer gemensam underliggande faktor, "intelligens". Denna är inte observerbar, men kommer endast till uttryck i olika aktiviteter. Så hur mäter man något som inte kan observeras? Jo, genom dessa alltmer populära test. Problemet med dessa är att de är svåra att göra kulturoberoende och inte tar i beaktande språkliga färdigheter, och som om det inte räckte finns det dessutom tre olika skolor att gå efter; Wechsler, Stanford-Binet samt Cattell. Stanford-Binet skalan var inte ens accepterad av sin ena skapare, den franske psykologen Binet. Det testet var helt enkelt tagit fram för att kunna identifiera vilka skolbarn som eventuellt kunde komma att behöva extra hjälp i sitt arbete, och han tog helt avstånd från det i betydelsen av ett generellt intelligenstest. Wechslers testar Verbal IQ, alltså språklighet, respektive Performance IQ, alltså "prestation", eller icke-språklig. Catell en uppdelning av intelligensen i Flytande respektive Kristalliserad intelligens. Flytande intelligens refererar till en tänkt förmåga att dra slutsatser, finna mönster i osorterad data av godtycklig sort, mönsterigenkänning, allt relativt oberoende av tidigare kunskaper inom något område. Kristalliserad refererar till en förmåga att använda tidigare inlärda kunskaper och gjorda erfarenheter på ett smart sätt. Detta kräver naturligtvis ett gottlångtidsminne men är något annat än minnet självt. Till intelligensen räknas idag alltså vanligen förmågorna att resonera, planera, lösa problem, associera, tänka abstrakt, förstå idéer och språk, komplicerade orsakssammanhang samt förmågan till inlärning. Inom psykologin skiljer man på intelligens och kreativitet, personlighet och visdom. Phuh, hänger du med? Det kommer ännu mera...
Enligt Howard Gardner finns det olika typer av intelligens, och då inte bara två som Wechsler och Cattell testar. Nej, hela 9 olika sorters intelligens har Gardner kommit fram till att det finns: lingvistisk (språklig), logisk-matematisk, spatial (rumslig), kroppslig-kinestetisk, musikalisk, interpersonell (social), intrapersonell (reflekterande) intelligens, naturalistisk intelligens och existentiell intelligens. Inte ens dessa sju varianter har räckt till för att utfyllande beskriva IQ. Idag har de flesta av oss även hört talas om EQ och SQ, emotionell och själslig intelligens.

Med allt detta i bakhuvudet – vad är det egentligen som gör att vi anser en människa intelligent, och en annan inte? Jag vet då inte! Allt jag vet är att på basen av detta så anser jag IQ test knappt vara värt pappret de är printade på, och att man ska vara försiktig med vems intelligens man uttalar sig om. Det kan ju visa sig att ens egen inte är allt den borde vara heller...

Chansons d'amour

Nån annan där ute som uppskattar franska ballader?

Varför fransmän är så bra på kärlek vete fåglarna, men det är tur att de franska artisterna finns för oss som är för känslomässigt handikappade för att uttrycka oss korrekt. Från Aznavour, Piaf och Salvador i det gamla gamet till Jaques Brel och Elisa Tovati, man kan inte göra annat än njuta och drömma sig bort. Det är ytterst sällan man hör en bra kärlekssång nuförtiden. Speciellt amerikansk pop är särskilt undermålig: "O-oh-ooo baby, I like you and your butt..." eller nåt... Ingen klass, ingen stil och ingen romantik alls! Vore bättre om de hållit käft. Inom jazzen kan de fortfarande det där med kärlek, men aldrig lika bra som fransmännen. Denna trallvänliga franska kärlekslåt brukar jag bröla med till i bilen. För den som vill ha det mer melankoliskt rekommenderar jag On se resemble av samma artist.

Moi Je T'aime Pour Rien
Elisa Tovati

A ceux qui se demandent
Ce que l'on fait ensemble
Qui cherchent les pourquoi
Et qui ont besoin de comprendre
Ce que le coeur assemble
Comme une règle de trois

Je pourrai simplement leur dire
L'amour ne peut se décrire
Les mots ne peuvent que trahir

Moi je t'aime pour rien
Moi je t'aime pour toi
Sans explication
J'aime comme je crois
Moi je t'aime pour rien
Sans doute pour moi
On trouve des raisons
Ou l'amour n'est pas

A tous ceux qui s'arrangent
Pour qu'leurs sentiments penchent
Toujours au bon endroit
Ceux qui classent et qui rangent
Et suivent avec prudence
Tous les modes d'emploi

Je pourrai simplement leur dire
L'amour ne peut se décrire
Les mots ne peuvent que trahir

Scrapbooking

Jag minns inte längre hur det kom sig att jag började med den digitala versionen av scrapbooking. Om mitt minne inte helt sviker mig snubblade jag bara över det på internet i jakt på något annat. Men sedan dess har det fastnat. Numera är det en vinterhobby, nåt att göra under de mörka vintermånaderna med alla de där omotiverade fotona man tar av bara farten. Här ett exempel på en sida i mitt fotoalbum.

Vem 17!?

Vet du vem Peter Duesberg är? Du borde! Han är en delansvarig för en av vår tids största massmord.

1987 publiserade han en artikel i Cancer Research som hette "Retroviruses as Carcinogens and Pathogens: Expectations and Reality". Både i denna och i senare alster kan man läsa om hans hypotes om att AIDS orsakas av långtida användning av droger och/eller antivirala mediciner, och att HIV bara är ett ofarligt passagerarvirus...

År 2000 sitter han med i en panel ämnad att råda Syd-Afrikas dåvarande president Thabo Mbeki i AIDS frågan.

Deras slutsats: HIV orsakar inte AIDS.

Verkan: Inga bromsmediciner delas ut.

Reslutat:
300.000 döda i onödan.

Surt sa räven, skitsurt säger jag!

Det är en underbar senommarkväll i Augusti. Månen hänger fet och frodig högt på himlen, nattluften är rå och fuktig efter dagens hetta. Sommarnatten är precis lagom för lite nattfotografering. Fnissande och förväntansfulla har vi minutiöst kontrollerat att allting är med oss; stativ, kamera, obejktiv och extra belysning, cigaretter och Pepsi-max. Dottern sitter gäspande i baksätet med sin spökmundering. Humöret och motiveringen är på topp. Jepp, allt är under kontroll.

Som tjuvar i natten kör vi sakta in på en avlägsen grusväg, förbi sovande hus, mot de fria landskapen. Vid en åker stannar vi till, månen lyser flörtande genom en öppning i skogen och jag känner att just det måste jag få förevigat. Efter ett antal tester är jag äntligen redo att ta den perfekta bilden, inställningarna borde nu vara på rätt nivå. Jag trycker ner knappen – och inget händer.

Batteriet är slut.
Jag har inget annat.
Blir irriterad?
Blir irriterad!

”Vad var det där?” Det prasslar lite i diket. ” Mamma, titta! En räv!!” Klick, klick,klick... Mannen M:s kamera går varm medans en mycket vacker rödräv käkar grodor i vår närhet. Tydligen står vi mitt i smörgåsbordet. Den verkar helt oberörd av vår närvaro, kommer bara närmare och närmare. Mannen M:s stativ ser intressant ut. Efter några utfall utgår räven med segern. Stativet är helt enkelt för fegt för att ge tillbaka. Efter några smakbitar på skummet runt benen lämnar räven oss med en sista drill. Det luktar rävpiss hela vägen hem

Denna stackars bild är en av testbilderna. Får duga. *rycker på axlarna*

Wishful thinking...

Läser på ÖT (lokal blaska) att USA:s president Barack Obama får Nobels fredpris i år och tänker bara "Va satan?!". Visst gillar jag honom jag också, verkar vettig och allt sånt, MEN: Snubben har suttit på sitt ämbete mindre än ett år...

Vad i helsike tänkte Nobelkomittén med?

Ha, I knew it!

I dagens nätupplaga av Time finns en artikel om varför kvinnor har sex. Cindy Meston och David Buss, psykologer vid the University of Texas, tyckte detta var ett så pass intressant ämne att de bestämde sig för att skriva en hel bok om det. I intervjuen på Times sidor gick bland annat följande att läsa: ”Sense of smell is critical. A man who smells bad, or who has bad breath — that can be a sexual kill switch for women. Interestingly, women have a keener sense of smell than men, so men are sometimes oblivious to how bad they smell to women.”

Nähä... Var det faktiskt nån som inte visste det? Förra lördagen, mitt i skogen under en hajk och på en två meters avstånd får jag en flukt av Mannen M:s aftershave, rycker till och andas djupt in...Aaaah...

Grrr...Come to Mama!

Hela artikeln finns att läsas här.

Gillar/gillar inte

Gillar:

• True Blood, den nya vampyrserien. (Mera tantsnusk åt folket !)
• Boken på nattduksbordet; Stekta gröna tomater av Fannie Flagg. Mest gillar jag karaktären Eva, eller mer precist; bekrivningen: "Hon visste inte vad ordet skam betydde och var en riktig människovän". Låter som en riktigt kvinna det!
• Torktumlare

Gillar inte:

• Mitt kärringknä som bara hakar upp sig .
• Att jag inte har en torktumlare.

En god mor?

Att skaffa barn är något av det mest själviska och samtidigt osjälviska man kan göra. Under väntetiden och småbarnstiden är det själviskt, man njuter fullt ut av det nya lilla livet man skapat, närt och hyst i sin kropp. Men innan man vet ordet av är det allvar som gäller. Den här personens framtida lycka och liv hänger på att du gör så mycket som möjligt rätt. Du har en själ att förvalta, ett löfte för framtiden som inte får brytas. Från dig ska självkänsla, framtidstro och attityder i allmänhet komma. Målet är att skapa en individ som orädd ger sig ut i världen för att se hur högt de egna vingarna bär.

Denna gula lapp låg på köksbordet när jag kom hem under lunchen. Matteprovet gick inte särskilt bra, men det visste jag redan. Jag vet uppriktigt sagt inte om jag ska skratta eller gråta, men det vet jag att hjärtat värker. Stackars unge! Vilka samvetskval för ett ynka matteprov... Till saken hör att hon är extremt samvetsöm - vilket är bra för det mesta, hon har koll på rätt och fel. Skolarbetet är en pärs för henne (dyslexi) vilket i sin tur gör att jag betonar det extra mycket eftersom hennes första reaktion är att smita undan allt som heter läxor.

Hur fan vet man om man är på rätt väg? Man gör så gott man kan antar jag. Undviker sånt man såg sin egen mor göra fel, aldrig säga "Nej" utan en förklaring varför, alltid säga "kan" och aldrig "kan inte", pusha och peppa istället för klandra, visa kärlek och omtanke, sätta gränser och vara konsekvent. Hur vet man om man lyckats? Drömmen är väl att höra nåt i stil med:

Barry White skulle kallat det för "just love, baby"

Den här hösten har börjat extemt positivt på kärleksfronten. Cupid har definitivt jobbat övertid och resultatet är en fröjd för ögat. Tre av mina långtida singelvänner har hittat nåt att hänga up i julgranen. Löövfest alltså! Hösten har definitivt bytt plats med vårens traditionella betydelse för kärlek inom min umgängeskrets. Alltsom oftast har man sett hur det på vårkanten börjar spritta i kroppen, på sommaren lugnar jakten ner sig och på hösten har de bestämt sig. Härligt hur som haver!

Happy-happy-Joy-joy... Här kommer medelålderskrisen...

En liten egenhet jag har är att göra upp fyraårs planer för mig själv som nån annan kommunist. Att ha klara mål att kämpa för, att veta vart man är på väg, vad man vill åstadkomma, har länge varit en stor del av mig. Jag har aldrig varit den fatalistiska sorten som bara suttit och låtit livet hända. "Var man är sin egen lyckas smed" är ett uttryck som jag gillar, där ingår ansvaret för sig själv och sina gärningar, och kanske viktigaste; insikten om att livet blir inte bättre än man gör det och vi är alla ansvariga för konsekvenserna av våra handlingar.

Det har varit lätt hittils, vem jag är och vad jag vill har jag alltid haft mycket klart för mig. Listorna har varit långa och varierande och innehållit allt från rent praktiska, värdsliga saker, till personlig utveckling. Skolning, arbete, ny bil, bättre bostad, filosofisk ståndpunkt, attitydjusteringar, hitta tid för egna intressen, ordna ekonomin osv, osv... Låter kanske lite högtravande, men är absolut inte det. Ska man nå sina mål måste man hålla dem realistiska. Samma lista i andra ord blir alltså; gör färdigt skolan, hitta jobb, byt bil, byt lägenhet, skriv ur dig ur kyrkan, bli sams med lök (hatar grönsaker), börja måla igen, byt konto och spara lite pengar. Lång ifrån allt på listan blir avklarat, men merparten, och det är helt okej. Huvudsaken är att man är på väg.

2009 börjar så småningom dra mot sitt slut, 32 år gammal är det alltså dags att börja tänka ut hur man vill tillbringa de nästa fyra åren. En uppgift som ovanligt nog känns svår, nu när man hunnit så långt att man avklarat de större frågorna i livet. Det är med skräck jag inser att min nya fyraårsplan består av dimma. Nada. Nothing. Jag har inget kvar att kämpa mig igenom, ingen aning om vad jag vill göra framöver; satsa på en större familj eller kanske klättra på karriärsstegen? Kanske byta riktning helt? Allt är egentligen möjligt men jag vet inte vad jag vill. Med skräckblandat äckel känner jag mig inpackad i ett handlingsförlamande lager av bekvämlighet. Jag har tappat tempot och söker efter det överallt. Hittar ni ett märkt "Tanten" vet ni var det hör hemma.