Garbage Pail Kids

Det finns säkert en del djuplodande psykologiska följder av att dessa samlarkort var min första introduktion i konst. Det första som jag tittade på, tog in, rullade runt på paletten, idisslade för att sekunden senare med en hänförd suck spotta ut med en önskan om att en dag kunna åstadkomma någonting lika fantastiskt. Där gick jag, i neonkläder och militärstubb, och insåg inte att jag en dag under 2010 forfarande skulle minnas hänföringen. Vissa grejer hänger med länge...

1985 släpptes 'Garbage Pail Kids' korten och John Pound är artisten ansvarig för dessa smått underbara uppenbarelser. Det ena kortet mer magkittlande äckligt än det andra, även idag. Varför? Ingen aning. Kanske på grund av nån form av skamlig sensationslystnad, samma orsak som gör att man stannar och petar på roadkill med en pinne aningen längre än det egentligen borde ta för att få det åt sidan och ur körvägen. För rysningarna kanske? Smaken är som sagt som baken - delad.

Snyft

Det började med Late show with Conan O’Brien,

forsatte med Tonightshow with Conan O’Brien,
och i framtiden lär det bli No Show with Conan O’Brien.

Synd, killen är kul och det totalt intelligensbefriade innehållet är ett perfekt avslut på dagen. Lättsmält nog för att inte ge en matsmältningsproblem, och underhållande nog för att man ska somna in med ett leende på läpparna. Jag gillar ju som bekant inte Tv:n för dess apatiserande egenskaper, men det sagt: Ju stressigare dag jag har haft, destu större chans att jag gått till sängs med Conan.

Om du, mot förmodan, inte vet vem han är kan jag berätta att han är Tarja Halonens våpiga tvillingsyster.
RIP Conando, you and La Bamba will be missed!

Wannabe VIP’s

Satt på ett (sensur) möte och gapade stort. Staden jag bor i är full av bluecollar knegare med whitecollar attityder eller värre storhetsvansinne. Alla "andra" har problem, men inte duktiga, präktiga jag.

En tanke bara: om man inte inser att man är en del av ekvationen kan man inte heller vara en del av lösningen.

Dumburken eller Hiphopopotamus vs the Rhymenocerous

Jag är ingen sektmedlem, (än ialla fall) och vad eventuell sektdragning som finns i mig är inte orsaken till det hat-kärleks (betoning på hat) förhållande jag har till TV:n. Jag har slängt in min dumburk i den öppna spisen i mitt vardagsrum. Spisen är byggd för dekorering på 70-talet och inte för värmealstring, så där kan TV:n gott sitta och tänka på vilket sadistiskt öde den kunde ha mött om det hade varit så att jag hade pyromaniska tendenser.

Att sätta på TV:n är som att justera livet till passiv-mode. Tryck in knappen och all hjärnaktivitet avtar. Med en suck sjunker man in i soffan och blir en del av inredning, katatonisk förutom under reklamerna när det ska rökas och kissas. Det finns inget så bombsäkert sätt att förstöra en hemmafest på som att knäppa på TV:n. Oavsett hur kort tid den är på, är stämningen alltid förstörd. Kolla vädret - partypooper. Kolla lotto – partypooper. Skadan är skedd med de första flimrande bilderna, och apatin infinner sig som amen i kyrkan. Hjärnbalken liksom töms, och korrelationen till programmens sakinnehåll kan ingen förneka, hur svängd i käften man än är.


Det sagt kan de flesta räkna ut att TV:n inte står på särskilt ofta hemma hos mig. Ja, inte sen jag har kommit hem i alla fall. Min dotter ser förståss på allt hon hinner med och får lov till, som vilken annan 11-åring som helst. Men efter middagen kommer läxläsning, och då tystas dumburken ner. Och mer som en regel än ett undantag förblir den avknäppt under resten av kvällen. Vi gör annat, gärna tillsammans, istället som de überpräktiga helylle människorna vi är. *himlar med ögonen*

’So you think you can dance’ är det enda programmet jag försöker följa just nu. Mind you - försöker! Oftast sitter jag med näsan för djupt i en bok eller med armarna för djupt i tvätthögen för att registrera att det är dags. Men igår stod TV:n som vanligt på när jag kom hem från jobbet och helt oväntat såg jag faktiskt en del av ett program, som inte bara fångade utan dessutom klarade av att behålla min uppmärksamhet. Det var nåt inslag om en komisk/musikalisk duo kallad ’Flight of the Conchords’. I'm in love! Med vad? Klicka på bilden nedan.

Fridens!

Det finns svenska, och sen finns det finlands-svenska

Inspirerad av Martin Ezpeletas inlägg på det språkliga bruket i Argentina kommer jag här nedan helt fräckt kopiera hans idé och erbjuda Sverige-svenskarna en ordlista för användning i det svensk-språkiga Finland i det fall någon av dem skulle få den dumma idén att komma på besök. För det är bara att inse, tiden som en del av Sverige, medeltiden till år 1809, räckte inte till att lära finnarna svenska.

Dryft = sakna
Ex. Ja har dyft ett de’. Jag saknar dig

Dryg = självgod, skrytsam
Ex. Ja ha alde sit na drygarian kar. Jag har aldrig träffat en mer självgod karl.

Dona = hålla på med något, arbeta
Ex. Va donar du mé? Vad jobbar du med?

Dåká = supa
Ex. Vitsi va vi dåká he’ vikosluuti! Jäklar vad vi söp den helgen.

Gumppare = gummistövlar
Farmare = jeans
Gutta = godis
Hassa = slösa

I's= ids, orkar, kan, vill
Ex. I's du plock ner hédé? Nä, Ja' i's int'! I's int' kina nu! Kan du plocka ner det där? Nej, jag orkar inte. Slulta bråka nu!

Kina (k-ljud, kort i)= gräla, bråka
Krapula (från latinets crapula = förgiftning) = baksmälla

Kråta = att göra något onödigt invecklat
Ex. Va kråtar du mé? Vad håller du på med?
He e’ kråtot. Det är krångligt, svårt.

Maila = racket

Måra = bruka
Ex. Nå he mårar å’påå. Som svar till frågan ’Hur är det?’, betyder att allt är som vanligt.

Pajja = smeka, stryka
Ex. Ja pajja ba na liiti. Ironiskt svar på exempelvis ’Varför slog du honom på käften?’ betyder ’jag rörde honom knappt’

Peed = cykla
Ex. Ja peeda mé peedin ti skola. Jag cyklade till skolan (på cykeln).

Pipin = sjuk, sjukt
Ex. He tar pipit. Jag har ont

Pääro = potatis

Pöpin = knäpp
Voi vitsin va du e pöpin. Du är ta mig fan knäpp.

Redi (kort i), Rámá : riktigt, rejält
Ex. He e' rámá he'! Betyder att nåt är riktigt bra, eller bra gjort.
He e’ ein redian kaar. Det är en bra karl.

Roskis = soptunna

Rådda = svammel, rörigt
Ex. Va råddar du om? Vad svamlar du om?
Va råddot du har e! Så stökigt du har det här.
(Även: Va öödot he e jär! Så stökigt det är här.)
Ja rådda bort me. Jag glömde vad jag höll på med

Skåv = fel i huvudet. (som mina hjärnsläpp ungefär)

Stjyni = ganska, rätt så
Ex. Tu e’ no stjyni lava. Du är ganska tok-rolig/löjlig.
(Lava = den extakta betydelsen framgår av tonfallet)

Stritta = stänka, ramla, falla, även kissa
Ex. Ja måst å stritt! Jag är extremt kissnödig.
Ja stritta langt! Jag föll ordentligt. Betyder att ramla lite längre, flyga en bit, som att bli påkörd till exempel.
(He vinkka å’kull: Det föll. Ja vinkka å’kull. Jag ramlade. )
Stritt åt fitton! Dra åt helvete.

Ämbar = hink

Sarkasm

Ända sedan jag såg ”Gone with the wind” som sjuåring har jag älskat sarkasm. ”Frankly my dear, I don’t give a damn” var de förlösande orden, och att de kom från en mörk gudom med förödande charm fick mitt lilla flickhjärta att fladdra nervöst för allra första gången.

Jag var cyniskt lagd redan då. Scarlet O’Hara var klart en jävla idiot. Jag kunde aldrig förstå lockelsen med Ahsley. Han var ingenting annat än en viljelös vekling. Ointressant som smaklös kokt torsk jämnfört med Rhetts pepparbiff. Rhett däremot, var allt en sjuåring med bultande hjärta och flämtande andetag kunde önska sig i en man. Mörk, spännande, äventyrlig och chokerande okonventionell. Oooiiii...

Här är han, Clark Gable i rollen som Rhett Butler.


Sarkasmens posterboy.

Samhället och kärleken

I och med de skandaler som har chokat grannstaden har jag tänkt mycket på kärlek och på vilket sätt kärleken till medmänniskan fungerar i ett samhälle.


På Synthesis blogg hittade jag rakt av det jag själv gått och funderat på. Hans inlägg heter Acceptance och handlar inte direkt om just detta, men i hans inlägg om acceptans bekriver han hur viktig kärleken är i ett samhälle, vilken otroligt viktig betydelse det har:

"Most of us recognize the sense of comfort we feel when we arrive at a place where we are loved, a sense of ...de-burdening - the load lightens, the stress fades away, words flow smoothly, smiles are more frequent, expressiveness is more unfettered... There's more - we also feel safer, more cocooned, perhaps even impervious to harm. It's a sense of home isn't it?

…

When you look at successes in education or when you look at places where binge drinking isn't as much of an issue, there is one (at least) common denominator - community. When I think of community, I think of a place where acceptance reigns - the group accepts and cares for the individual, and every adult is a parent to every child, every one a sibling to each other. Look at almost every successful school and you will find a community of people (parents, teachers, administrators and students) that share in the goal of raising great children; you can judge the strength of that community by whether students and their families stay connected to the school after graduation. Schools like this have a sustained record of success, and are led by people who care and people who are committed to the best for their community."

Hans ord är sanna, det känner vi nog allihopa. Jag lyfter ödmjukt på hatten inför hans insikt!Så hur är det egentligen med oss idag? Visar vi vår kärlek i samhället? Jag tror inte det, och här är varför: Vi skriver arga insändare när kommunen inte hinner skotta snö, men hur många av oss skottar grannens infart med vår egen lilla skyffel utan att tänka destu mer på saken? Sandar det pensionerade parets trappa? Plockar undan grannbarnens cyklar från infarten? Plockar bort någons skräp från torget? Visserligen inte alla, men de flesta av oss är helt enkelt inte engagerade nog. Vi har möjligheten att ge, men gör det inte. Bekvämlighet? Girighet? Lathet? Vad är orsaken? När började vi känna att vi personligen förlorar något av att hjälpa någon annan utan baktanke, gentjänst eller ersättning? Vi väntar oss stöd från samhället, visst, men vi är inte lika benägna att ge något tillbaka. Vi ser till vårt och de våra, och gruppen vi accepterar och känner ansvar inför verkar ha minskat med varje generation. Vad leder denna minskning till? Synthesis skriver:

"The indifference towards the individual, the absence of real community from birth onwards could be a predictor of poor academic performance, drinking, other addictions, the tendency towards criminal behavior, etc. Most people go out drinking because it's the only time they have a connection (albeit ephemeral) with others - a chance to belong for those moments to a group. Children join gangs because of the pride of belonging. When there is no alternative to real connection, real acceptance and real community, an easy way out is to drink your way into that feeling for at least those few hours where your behavior is accepted, your words are listened to (and enjoyed), your seat is held for you."

Tänkvärt, eller hur!? Länk till hans blogg finns i listan till höger och du blir länkad till inlägget "Acceptance" genom att klicka här.

Tack och lov för emancipationen - Better late than never...

Surfar nätet och hittar... Vad? Nåt som gör mig glad över att vara en kvinna av idag, snarare än för 60-20 år sen. Snacka om vilken katastrof det hade varit. Klicka på bilden för att länkas dit.

Kvinnans årstider

Varje gång jag står där ute i lugn och härlig ro, på min morgon eller kvällscigg, slås jag av hur vackert det är i Finland trots allt. Hur lyckliga vi kan skatta oss som får uppleva fyra, helt olika, årstider. Hjärnsläppen är vanliga under de stunderna. Här är det senaste:

Årstiderna som kvinnor

Vintern
Vintern är en äldre societetsdam
Lite rynkig och benig
Fullhäng med bling
Välmanikyrerad
Stolt
Reserverad
Vilja av stål

Våren
Våren är ett barn i lekåldern
Mjukt och varmt
Med rosor om kinden
Pastellfärger och vattenpölar
Lek i lera
Nyfiken och Energisk

Sommaren
Sommaren är en ung kvinna
Klarhyad, blåögd
Hjärtat fullt av glödande kärlek och
obehindrad framtidstro
Men obeständig och oerfaren
Varm och färgstark
Impulsiv, utforskande
Fullständigt förtjusande

Hösten
Hösten är en mogen kvinna
Sett allt, gjort allt
Men ändå nöjd
Lite sliten,
men fullkomlig och trygg
Färgsprakande men ändå dämpad
Sensuell och givmild
Varm och stark

Skampålen tjänade ett syfte

"Den första anmälan har gjorts av ett av barnen till lekmannapredikanten och den andra av ett barnbarn. Enligt uppgift är ett av hoten fråga om hot om våld med vapen och det andra hotet mera allmänt. I båda fallen är det samma person."

"Familjen har också i övrigt känt sig trakasserad efter att skandalen blev offentlig och det avslöjades att den framlidne lekmannapredikanten utnyttjat ett tiotal pojkar sexuellt i flera år.
Enligt familjens representant förnekar man inte övergreppen, men man känner inte igen den bild av familjen som utmålats. Nu har familjen utsatts för telefonterror, nyfikna åskådare utanför hemmen och till och med gravskändning."

Så står det i ÖT.

Barnbarnen, offren, borde inte behöva stå ut med mera skit.
Deras barndom räcker.

...men föräldrarna...

Att de förlåtit sig själva varje söndag betyder inte att resten av samhället kan, eller överhuvudtaget VILL förlåta något sånt. Att inte ha kurage nog att skydda sina egna barn = oförlåtligt i min bok. Det är ju för helvete som om att de själva stod där med nerdragen gylf.
Fan, visste jag var de bodde skulle jag samla ihop alla barn jag har anknytning till, hyra en jävla buss, köra förbi och peka "Där bor några av världens värsta avskum, håll er för guds skull borta därifrån!"

Vad hade de väntat sig egentligen?
Skampålen tjänade ett syfte.

Sen som kronan på verket:

"Enligt familjens representant förnekar man inte övergreppen,
men man känner inte igen den bild av familjen som utmålats."

Nähä...
Problem med verkligheten?
Lite snedvriden självuppfattning kanske?

Fy fa-an!

If I'm not the one thing...

Min hårdrockskille extraordinairé är en fantastisk man av så många orsaker, och en av dessa många orsaker är bland annat att han står ut med mina "momentary lapses", mina plötsliga cravings för country musik. Jag vet, det är sadistiskt. Han står redan ut med så mycket i musikväg; jazz och blues, opera och klassiskt. Att slänga in country blir på något vis överkurs, omänskligt på snudd till tortyr, men han pallar trycket. Det är min karl det!

Det som fick mig att börja det här inlägget var en ny låt på min mp3-spelare. Det är tur att vi inte använder vinyl längre, för vid det här laget hade nog endera nålen eller skivan gett upp. På repeat hela kvällen är; Consider me gone av Reba.

Every time I turn the conversation
to something deeper than the weather
I can feel you all but shuttin' down
And when I need an explanation
for the silence you just tell me
you don't wanna talk about it now.

What you're not saying is coming in loud and clear
we're at a crossroads here...

If I'm not the one thing you can't stand to lose
If I'm not that arrow to the heart of you
If you don't get drunk on my kiss
If you think you can do better than this
then I guess we're done
Let's not drag this on
Consider me gone

With you I've always been wide open
like a window or an ocean
There is nothing I've ever tried to hide
So when you leave me not knowin'
where you're goin' I start thinkin'
that we're lookin' we're lookin' at goodbye.

How about a strong shot of honesty
don't you owe that to me...

If I'm not the one thing you can't stand to lose
If I'm not that arrow to the heart of you
If you don't get drunk on my kiss
If you think you can do better than this
then I guess we're done
Let's not drag this on
Consider me gone

Consider me a memory
Consider me the past
Consider me a smile in an old photograph
someone who used to make you laugh

If I'm not the one thing you can't stand to lose
If I'm not that arrow to the heart of you
then I guess we're done
Let's not drag this on
Consider me gone
Consider me gone
Consider me gone
Just consider me gone

Nyfiken? Länk till Youtube finns här!

Britain, Britain, Britain...

Britain, Britain, Britain!... Land of technological achievement! We've had running water for over ten years, an underground tunnel that links us to Peru and we invented the cat!

Little Britain... Om serien inte är bekant har du missat något otroligt roligt. Det bästa från England sedan, ja sedan någonsin. På sant! Med Matt Lucas' och David Waillams hjälp får man bekanta sig med underbara människor som Andy & Lou, Vicky Pollard, Bubbles Devere och Daffyd, Anne, Emily Howard och Marjorie Dawes, bara för att nämna några få. Den här serien har verkligen något för alla; Tonårsligister, överviktiga nymfomaner, brownhole virgins, mentalt sjuka, transvestiter, skottar, osv, osv.

Endast här kan du få obetalbara bantningstips från seriens bantningsexpert, Marjorie Dawes: Dust. Anybody? No? High in fat, low in fat? Dust. Anybody? No? Dust. Anybody? No? Dust. Anybody? No? Dust. Anybody? No? Dust. Anybody? No? Dust. It's actually very low in fat. You can have as much dust as you like.

Och bara här hittar man den smartaste karriärrepliken någonsin. Säg bara som Carol Beer, kvinnan jag baserar alla mina karriärdrag på: Computer says no.

Vill du förbli en bög-oskuld?
Old Ma Evans' lodger: Well, I seem to have passed your gay test, so I must be gay.
Daffyd: No, you are not a gay. I am the gay. You're probably just a little bit poofy!
(Myfanwy: Daffyd Thomas, you bloody fool! You could have had a bit of cock there.)

Whitetrash wannabee? Vicky Pollard är expert.
Social Worker: Vicky, where is your baby?
Vicky Pollard: Swapped it for a Westlife CD.
Social Worker: Vicky, how could you do such a thing?
Vicky Pollard: I know. They're rubbish.


I must go now as I promised my homies we'd chill for a bit, drink some pimp juice and god willing get us some sweet booty.