52 år gammal

Man skulle inte tro det, men det är sant. Titta på bilden. Ser det där ut som en 52-åring?? När det blir dags för mig att bli 52 önskar jag endast en sak: Att jag har råd med lika mycket botox och fillers som hon har, för ingen chans i helvete att det där är naturligt...



Meryl Streep, 60 år gammal. Inte lika perfekt slät som Michelle, men fortfarande fruktansvärt vacker. Jag har vänner i min ålder som ser äldre ut än henne. Min ålder? Host, host... 30+.

Skillnaden mellan köpt skönhet och naturlig är kanske liten, men den irriterar. Meryl Streeps bild blir man inte lika förbannat irriterad på. Varför? För att hon är inte utomjordsligt felfri? För att enda delen av ansiktet som verkar botox:at är pannan? Är hennes bild lättare att ta till sig bara för att hon har sparat en del av sitt riktiga ansikte? Vågat visa kråkfötterna? Jag vet inte.

Jag vet bara:
1) att jag tycker hon är vacker.
2) att jag sörjer. Jag vet ur vilken genpol jag kommer, och ingen mängd pengar kommer nånsin att rädda mig ur den.

Gegg mellan fingrarna.

Som de flesta vet är min stora fröjd här i livet hushållsarbete, och speciellt då matlagning. Här är ett recept som inte ens jag kunde misslyckas med, och som därför bör spridas med allmänhetens bästa i åtanke. Jag menar, om JAG klarar av det...

HAVRESEMLOR (Länk till fler brödrecept.)

3 dl havregryn
1 dl rågkross
2 dl havrekli
1 l kokande vatten
Koka upp vattnet och slå det över grynen. Rör om.

2 dl mjölk eller vatten
100 g jäst
1 dl olja
1 dl sirap
2 msk salt
500 g jästbrödsmjöl
ca 800 g vetemjöl

Låt grynblandningen svalna (37 C). Tillsätt 2 dl vatten eller mjölk, smula ner jäst. Tillsätt sirap, olja och salt. Rör om. Tillsätt mjöl lite i taget. Degen skall släppa degskålen. Forma till semlor. Låt dem jäsa till sin dubbla storlek. Grädda i 200 C ca 10-12 minuter.

Fyra plåtar à nio semlor vardera blev det. Jag bytte ut både rågkross och havrekli till annat som fanns i skåpet (risflingor och spelt, lite mera havregryn), och ändå lyckades receptet. Fem tummar av fem möjliga! Eller ska vi säga fem slevar? Njae, lite orginalitet ska vi väl kunna åstadkomma! Fem tummar i handen utav två möjliga? Två tummar upp utav möjliga två tummar i handen. Ja, det låter bättre, skalan blir rätt också.
Två tummar upp utav möjliga två tummar i handen blir alltså betyget.

Tiderna förändras...

När jag växte upp sa föräldrarna: "Prata inte med främlingar!"

Nu är det "Prata inte med utomjordingar!" som gäller.

Stephen Hawkings - 2000-talets uppmanare extraodinairè. Länk till artikeln i citatet ovan.

Liksainn(-es) -ad.

On behalf of Phil, from whose blog I so rudely stole the picture below, this entry will be written in English - Just so he’ll have an idea of what I’m yapping on about. Don’t worry, I’ll revert to Swedish for the next entry.
Please folks, meet Phil. You’ll like him. He’s got more of a message and a theme than I have. Now, on to the real subject:




I was going about my day at work, when suddenly, and god knows from where, the thought hit me: What would Mauri Pekkarinen look like without the wig? I mean, the man has looked the same for I don’t know how long. Everybody else age, but no, not him. He’s been cruising through life looking like 'Troll', the toy if you remember those, with a blanket for hair for I don’t know how many years.
The thought, to perverted to be ignored, sent me searching the internet...

Nothing. Oh wait! No... Nada.

Gee, where’s the paparazzi when you need them? Oh, that’s right. No paparazzi in Finland. Hardly any investigating journalism at all, the sanctity of privacy and all that.

Hmm, anybody out there who knows how to photoshop?

Det som göms i snö...

Det är vår. Och det som göms i snö... stinker.
Jag feberyrar för tillfället och kunde därmed inte motså frestelsen. Jag gjorde en egen skylt:

Prins Pepsi

Här är han, vår Prins Pepsi. Ett kastrerat litet freak med extra tår på varje tass. Dotterns älskade, ständige kompanjon, och orsaken till mitt överdimensionerade lager av maskeringstejp. Vit pälsludd på stålgråa fotöljer är ingen höjdare, och naturligtvis går det ju inte att ligga på den naturvita soffan. Den är ju minst 10cm längre bort från värmebatteriet än fotöljerna! Hemska tanke ! =)
Mig bryr han sig inte särskilt mycket i. I hans ögon är min enda förtjänst de opposionella tummarna som fungerar som utmärkta dörröppnare. Men visst har jag mitt nöje av honom jag också, som fotoobjekt, som lugnande inflytande, som intressant personlighet, som... Ja, det var där då. Inte så mycket egentligen, men tillräckligt för att vara en grundmurad del av det vi kallar "familjen". Det är en av fördelarna med katter, de fjäskar inte för dig. Antingen gillar man varann, eller så inte. Enkelt. Vill man ha en suck-up som är beredd att vända in och ut på sig själv för att bli omtyckt så skaffar man hund.

Katter är sköna självständiga varelser, eller hur?! I Prins Pepsi och Prinsessan Elinors kungadöme är jag endast en liten obetydlig livegen, på sin höjd en dräng. Ibland, när jag fräser till, kan jag upphöjas till bödel eller sheriff - någon vars fräsningar bör noteras, men inte överdrivet mycket. Prins Pepsi erkänner kanske min suveränitet i ett pressat läge, men jag har inget annat än välvillig, lite nedlåtande respekt att vänta från honom. Han är dotterns till hjärta och själ. När det är sängdags för henne vid nio-tiden har han redan värmt upp en plats åt sig i hennes säng, och där ligger han hela natten tätt intill henne. Han vet när hon kommer från skolan och hjälper gärna till att distrahera från skolarbetet och hemläxorna. Den som ansett att katter är för själviska för att bry sig om sina ägare behöver bara se hur Pepsi noterar allt som har med dottern att göra för att inse hur fel de har.

Speciellt märks det känslomässiga bandet dem två emellan de helger då hon är hos sin pappa. Pepsi blir rastlös och stressad, spatserar från rum till rum och söker efter henne. I sina mörkaste, mest desperata stunder vågar han till och med söka i mitt sovrum; HELVETESGAPET; ett rum han vet är off limits och aldrig skulle gå frivilligt in i ifall inte Elinor var där. Egentligen är de helgerna de enda dagarna han får någon slags motion. För livet är gott för Prins Pepsi: Glida från fotöljen till sängen, eventuellt masa sig till matskålen, skamlöst kollapsa på hallgolvet för lite kel, glo på brudar eller flygande mat från fönstret. Chilla lite, liksom. Aah, Livet är gott!

Självständiga ostressade livsnjutare - Ack, den som finge vara katt i nästa liv...

Lådbilsrally 2009

Självporträtt

Modigliani - Mucha

Manga - Botticelli

Looking for trouble?

Ca 185cm lång. Smala höfter, kraftiga lår och bred som en ladugård om axlarna. Rörelsemönster som ett smidigt kattdjur. Rödrutig skogshuggar-jacka, slitna jeans och svarta slitna shit-kickers. Det är vad jag ser genom mitt fönster.

På närmare håll ser jag mer: Rakad skalle som täcks av tatueringar från ena tinningen till den andra. Bruna ögon, men kalla och djupt satta. Piercad näsa, läpp och båda öron. Långt goatee skägg. Händer stora som spadar, fingrarna tatuerade och ringprydda. Symbolerna börjar vid knogarna, täcker hela händerna och fortsätter upp under jackarmen.

Killen ser ut som en blandning mellan en nyligen utsläppt seriemördare
och en instabil mentalpatient. Alla tystnar som om Hitler beväpnad med en AK-47a just hade stigit in i rummet.

Min reaktion?
Kolugn och en oväntad trygghetskänsla.
Jag gillar folk som ser ut som vad de är.
Rakt på sak är alltid bättre än en dolk i ryggen.

Ger honom hans kopia, ler och önskar trevlig helg. Han stannar upp, tittar flyktigt på mig och säger glatt
-Kiitos samoin!

Grisen i säcken - eller - Mitt liv som gris

Att jag inte är särskilt kvick av mig är ett av livets små irriterande faktum. Det, och min klumpighet. Något tungt, ångdrivet är en mer korrekt beskrivning. Ett ångdrivet lokomotiv kanske? Något som långsamt får upp farten och sen dundrar på, högljutt och ostoppbart?
Nej, nu vet jag – ett långkok!Långkok för segt kött (Oui, moi - seg). Smaklös, men mör. Matlagningsanalogin är, enligt mig själv förståss, ovanligt fiffigt utvald – den uppgift jag hyser mest aversioner inför, använd till att diskret beskriva hur helsikes förbannad och trött jag är. Lysande!


Jag har puttrat på i lugn takt nu i 2,5 år, mör har jag varit sen förra sommaren. Så därför blev chocken stor när kocken säger att han inte ens försökt titta på något nytt kök under all denna tid jag har puttrat på. Att han trivs med sitt jobb som vardagskock i Hell’s kitchen och som celebrity-chef i mitt under helgerna. Han är alltså en mycket nöjd kock, köksvis. Men han måste nog vara van vid en annan sorts råvara, för här har han verkligen köpt grisen i säcken. Tackat och tagit emot, utan att inse det som sprattlade i säcken inte var en viljelös morsgris, utan ett vildsvin.


Grejen är den, att det här vildsvinet, egentligen totalt obegåvat vad gäller tålamod, har puttrat på i välvillighet för länge. Försökt bevara nåt intressant för smaklökarna och ändå smälta behagligt i gommen, för kocken har varit värd det. Men vildsvin är inga spädgrisar, och även om det här vildsvinet lyckats bete sig som en en längre tid är spädgrismentaliteten inte en del av dess personlighet, och livet som helgmåltid har inte fyllt dess grundläggande behov. Men nu är kompromissernas tid förbi. Nu när varken seg, mör, överkokt eller sönderkokt längre är tillfredställande beskrivningar på detta vildsvins sinnestillstånd – drar vi upp värmen, byter till stekpanna – och det kokta fläsket är stekt. Detta vildsvin kommer antingen att ta bort sig själv från helgmenyn, eller kräva att kocken väljer kök en gång för alla. Om inget annat kan man ju alltid bli vegan. Uäck...

P.S. Jag slapp livet som vegan, vilket är en jävla tur med tanke på att jag hatar grönsaker.

P.P.S. Vildsvinet är fortfarande tämjt.

Hösten 2009-Vintern 2010